"rootPage" is not defined.

Vatten- och avloppshistorik för Skellefteå stad

Sent på hösten 1895 kunde Skellefteå stads boende vrida på sina vattenkranar och få friskt vatten direkt in till sina hus. Det är intressant att följa utvecklingen från att man tagit det första beslutet att förse staden med vattenledning, till den teknik man nyttjar idag för att försörja Skellefteborna med gott dricksvatten och sedan omhänderta och rena avloppsvatten (spill- och dagvatten).

1875

Första kommittén tillsattes för att utreda hur man skulle försörja staden med vatten och transportera vatten genom en vattenledning.

Befolkningen i staden hade vuxit till 1 000 personer som både hämtade vatten i älven och lät sitt avloppsvatten rinna i öppna diken direkt ut i älven. Därför föreslog hälsovårdsnämnden att staden skulle förses med en vattenledning som kunde förse staden med vatten från ny vattenkälla. Den 22 april 1875 tillsattes en kommitté som skulle utreda frågan och upprätta ett kostnadsförslag. Förslag blev att vattenkällan på Hägglund, på Norrböle skulle utnyttjas. Stadens budget för år 1876 avsatte 3 500 kr för förberedande arbeten.

1876

Under hösten uppstod en dispyt med drätselkammarens ordförande. Kommittén var missnöjd med att den inte fick disponera de pengar som avsatts för arbetet. De inlämnade sin avsägelse med bland annat följande motivering:
”Uppdraget, maktpåliggande som det är, om man såsom sig bör skall bedriva detsamma med iver och egna arbetet nödig tillsyn, något som enligt mitt förmenande är av lika stor vikt för stadens allmänna arbete som för den enskildes, blir till och med besvärligt för att ej säga obehagligt, om kommittérade nödgas för varje utgift, stor eller liten, besöka drätselkammarens ordförande som för övrigt efter vad jag erfarit icke alla dagar står att träffa.”
Allmänna rådstugan valde därför den 15 september en ny kommitté.

1877: Fyra brunnar grävs på Norrböle- trots det inget beslut om ledningsdragning

I januari rapporterade kommittén att de grävt fyra brunnar vid fastigheten Hägglund på Norrböle till en kostnad av 108 kronor. Vattenmängden 7 000 kannor eller 18 000 liter per dygn, ansågs tillräcklig. Detta motsvarade 18 liter per person. Allmänna rådstugan gavs 7 februari i uppdrag att undersöka vattenkvalitén och om den bedömdes god upprätta ritningar, kostnadsberäkning och avtal med jordägarna som berördes i Norrböle by. Stadens styrande kom dock inte till något beslut om dessa frågor. Det dröjde ytterligare 14 år innan vattenfrågan på nytt kom upp på dagordningen i de styrande organen. Det dagliga slitet med vatten från älven fanns kvar och avloppen stank lika mycket som tidigare. En annan svårighet som den unga staden hade att brottas med var att marken under staden mest bestod av lerjord. Frågan hade inte glömts av befolkningen.

1891: Frågan om eldbekämpningen satte återigen fart på frågan om att bygga en vattenledning

Vattenfrågan blev återigen aktuell när brandchefen föreslog att man skulle köpa en ångdriven vattenspruta. Det bästa sättet att skydda sig mot eldfaran var att ordna med en vattenledning. Nu tog man nytt beslut att göra en undersökning om möjligheten fanns att Falkträsket skulle kunna fungera som vattenkälla och därifrån dra en vattenledning till centrala staden.

1892: Ny redovisning av tillgång och kvalitet från vattentäkten i Falkträsket

Den första redovisningen av utredningen visade att vattnet från Falkträsket var av god kvalitet. Vattentillgången översteg med 40 gånger stadens behov som för de 1200 invånarna beräknades till 80 liter per person och dygn.

1893: Beslut tas för att anlägga vattenledning samt dränera staden

Den 29 december 1893 beslöts att anlägga vatten- och avloppsledningar och samtidigt dränering av staden. Den unga staden Skellefteå stod nu inför sitt största projekt hittills Det gällde att lägga en 2500 meter lång vattenledning från Falkträsket in till staden. Varav två stycken ledningar av dimensionen 150 millimeter på cirka 400 meter lades under älven. Kostnaden beräknades till 72 000 kronor.

1894: Inköp av järnrör för ledningsdragning

Man började med att anskaffa järnrören. Vid denna tid fanns dessa bara att köpa i England.

1895: Ledningsdragningen från Falkträsket påbörjas och färdigställs

Nästan sex kilometer vattenrör och tre kilometer avloppsrör skulle läggas. Alla tillgängliga resurser i form av folk och kärror var troligen engagerade i arbetet. Alla ledningsgravar grävdes för hand och större delen av materialet skulle fraktas från hamnen i Ursviken. Hela staden tedde sig nog som en stor arbetsplats. Under hösten 1895 kunde vattenledningen tas i bruk. Genom att Skellefteå nu hade brandposter med tillräcklig vattenmängd och tryck, kunde försäkringspremierna sänkas med över tjugofem procent.
För att förevisa det ständigt rinnande vattnet beslutade man sig för att uppföra en fontän, Johanna i parken.

1926: Tryckstegring och högreservoar byggs

Vattenledningen kunde försörja fastigheterna med vatten som låg lägre än Falkträsket genom det självfallstryck som uppstod. För att även kunna försörja de fastigheter där inte självfallstrycket räckte anordnades en högreservoar på Eriksberg (nuvarande Läkarvägen). För att kunna pumpa upp vattnet till högreservoaren byggdes en tryckstegringsstation på Nordanå.

1930: Första indikationen på att staden bör anordna reningsverk

Efter att vattenledningen blivit klar vållade vattenfrågan inte stadsborna några problem under nästan 35 år. Men i juni 1930 var friden slut. Skellefteå landskommun började klaga och begärde att staden så fort det sig låter göras anordnar reningsverk för sina kloakledningar. Det skulle visa sig att staden slapp denna stora utgift i ytterligare 42 år.

1932-1933: För att få bättre kapacitet byttes ledningarna under älven

Vintern 1932-1933 bytte man ut ledningarna under älven. De tidigare två ledningarna med diametern 150 millimeter, byttes ut mot en ledning med diametern 300 millimeter för att få än bättre kapacitet.

1935-1936: Falkträsket sinar - vattenmätarna installeras

Under år 1935 konstaterades att vattnet i Falkträsket började sina, och vattenförbrukningen var den absolut största i landet. Man trodde att stadens ledningar var i ett dåligt skick. Dåvarande byggnadskontorets undersökningar visade att så var inte fallet. Däremot var fastighetsägarnas ledningar och anordningar ofta i dåligt skick med läckor som följd. Med anledning av det beslutade man år 1936 att inköpa vattenmätare och 83 000 kronor budgeterades för detta.

1951: Vatten från Slind

För att säkerställa att man skulle ha tillräckligt med vatten då Falkträsket sinade, börjar man nu också ta lite vatten från vattenverket vid Slind som då ägdes och anlades av Skellefteå lands kommun.

1966: Vattenverket Abborrverket byggs för att försörja staden med dricksvatten från älven

När vattentillgången i Falkträsket inte längre var tillräcklig, var Skellefteälven återigen den största och den närmaste källan. Därför byggde man ett vattenverk vid älven som fick namnet Abborrverket. Verket tog in ytvatten som renades till dricksvatten. I anläggningen fanns stora pumpar som tryckte vattnet till de högvattenreservoarer som försåg Skellefteborna med vatten. Förutom den högreservoar som redan fanns på Eriksberg byggdes nu ytterligare en vid Solbacken. I och med detta hade bland annat tryckstegringsstationen på Nordanå som uppfördes år 1926 gjort sitt.

1972: Första avloppsreningsverket tas i bruk – Tuvans reningsverk

Med åren blev Skellefteälven mycket förorenad av alla avloppsledningar som mynnade ut i älven. År 1972 kunde avloppsreningsverket på Tuvan tas i bruk, och rena avloppet från
hela nedre Skelleftedalen. För att kunna pumpa avloppet till Tuvan byggdes därför också tre avloppspumpstationer på Nordanåområdet.
Efterhand har man nu försökt minska volymen på inkommande avloppsvatten. Därför har man idag ofta två ledningssystem för avloppsvatten i gatan. Det ena leder bort spillvatten och det andra dagvatten. Spillvatten är det smutsiga vattnet från toalett, dusch och disk. Det avleds via spillvattennätet till ett avloppsreningsverk för rening. Dagvatten är regn- och smältvatten från exempelvis hustak, dränering och gator. Det avleds via dagvattennätet till närmaste vattendrag, sjö eller hav.

Ny pumpstation uppförs på Nordanåområdet

Vid en förundersökning på Nordanå där man gick igenom dugligheten och funktionen på spillvattenavloppsledningar med tillhörande pumpstationer, konstaterades det att med dagens teknik kunde de tre pumpstationerna reduceras till en station.
Under projekteringens gång har ett flertal alternativa placeringar studerats för den nya spillavloppspumpstationen. Man kom fram till att placera byggnaden där den gamla tryckstegringsstationen för dricksvatten var placerad. Den var gammal och fallfärdig och skulle ha krävt stora kostnader att renovera. Att riva den var inget alternativ utan att ersätta den med någon annan byggnad, eftersom Nordanås kulturområde skulle vara intakt.
För att den nya avloppspumpstationen skulle smälta in i Nordanås övriga miljö, var det viktigt hur fasaden konstruerades och man tänkte även på hur man skulle anpassa miljön inomhus. Därför har färgen på tak och fasad samma nyans som museet i övrigt.

Restprodukterna från avloppsvattnet blir en tillgång

För att få ännu bättre kretsloppstänkande rötas avloppsslammet som avskiljs när avloppsvattnet renas. Gasen som bildas vid rötning av slammet kan sedan bearbetas till fordonsgas i biogasanläggningen. Efter rötning kan slammet torkas och användas till jordförbättringsmedel.

Ny vattenförsörjning som ersätter Abborrens och Slinds vattenverk

Eftersom Abborrens vattenverk tog in vatten från älven, hade råvattnet, det vatten som ska renas till dricksvatten, en ojämn och varierande kvalitet under året. Reningsprocessen var därför komplicerad. Det var också sårbart eftersom vattenintaget endast fanns på ett ställe och då vattenverket låg nära älven fanns dessutom en ökad risk för översvämning. För att förenkla dricksvattenproduktionen och öka leveranssäkerheten startades därför planeringen för en ny vattenförsörjning i Skellefteå.

Abborrverket har nu tagits ur bruk och både det och det vattenverk som fanns i Slind har ersatts med ett nytt vattenverk som kallas Guldstadens vattenverk. Ytvattentäkten i älven har ersatts och råvattnet tas nu till allra största delen från grundvatten ur flera olika uttagsområden. Detta vatten utökas även med vatten som pumpas upp från älven och får infiltrera i marken för att sedan pumpas upp och skickas till vattenverket. I det nya vattenverket blandas vattnet från de olika uttagsområdena och sedan renas det och kontrolleras innan det skickas vidare till abonnenterna i kommunen. Vattnet har en jämnare kvalitet, kemikaliehanteringen är mindre och reningsprocessen har förenklats. Guldstadens vattenverk har en hög kapacitet för att försörja ett växande Skellefteå med dricksvatten av god kvalitet.

Källor: Skelleftebygdens historia del 8 utgiven av Skellefteå kommun 1994.
Aktuella planer och kommunala beslut.

 

Senast uppdaterad: