Eva hittade tillbaka till livet
efter psykisk sjukdom

Eva Andersson plågades av stark ångest och låg inlagd på psykiatriska kliniken i fem år. I dag har hon fått livet tillbaka, och är i arbete. En viktig del i tillfrisknandet var att få meningsfulla arbetsuppgifter.

Vi träffas på Castor, en social mötesplats som Skellefteå kommun driver. Det var här, i den vackra och gammaldags inredda byggnaden på Stationsgatan 19, som mycket av Evas väg tillbaka från sitt dåliga mående tog sin början.

– Första gången jag kom hit frågade personalen inget om sjukdomen utan mer vad jag var intresserad av. De såg Eva bakom sjukdomen, och här fick jag möjlighet att växa, berättar hon.

Till Castor är personer med psykisk ohälsa välkomna att bara vara på sina egna villkor. Här finns personal som ordnar aktiviteter för de som vill, och den främsta uppgiften är att bryta individernas sociala isolering.

Högpresterande

Eva Anderssons psykiska hälsa började svikta rejält när hon var 22 år. Dessförinnan hade hon till stor del stängt in sina känslor och sin ångest, som hon själv menar hade sin rot i att hon är mycket högpresterande. Det räckte inte att ha högsta betyg i skolan, hon skulle vara ännu bättre. Hon bryr sig också mycket om hur andra mår och känner in stämningar väldigt lätt. Samtidigt satsade hon hårt på fotbollen, och drömde om att bli fotbollsproffs.

– Jag använde träningen för att må bra, och tror att jag nog haft ångest ända sedan jag var liten, säger hon.

Det var inga problem inom familjen, eller med kompisar, och utåt var Eva alltid den spralliga tjejen. Men redan vid 17 år hade hon sin första depression, har hon förstått i efterhand.

Började självskada sig

Eva klarade ändå gymnasiet, och fortsatte med fotbollen.
– Men jag började må allt sämre, började bete mig dåligt på fotbollsplanen, kom hem och bara grät över alla krav. Till slut tappade jag lusten till fotbollen, det som jag älskat mest av allt, berättar Eva.

Efter gymnasiet satsade hon på friskvårdsutbildning där deltagarna jobbade mycket med sig själva.
– Jag hade ångestpåslag hela tiden och började självskada mig för att hantera det.

Eva fick hjälp via en lärare att träffa en terapeut, men till slut blev Eva inlagd på psykiatriska kliniken och där blev hon kvar i fem år. Hon gjorde flera försök att klara sig själv, och fick en servicebostad. Det innebär att man har en egen lägenhet, men med personal som stöd i närheten.

– Det funkade inte alltid, utan jag blev inlagd på nytt emellanåt. Men i servicebostaden började ändå vändningen komma, tack vare personal som jag kände tillit till, och som hjälpte mig.

En annan hjälp var hunden Khira som hon skaffat, men som föräldrarna fick sköta under långa perioder.
– När jag självskadade mig blev Khira orolig och började skälla. För att inte göra henne upprörd höll jag tillbaka självskadandet. Och när jag mådde dåligt lade sig Khira på mig som ett tyngdtäcke.

Vändningen

Vid 30 års ålder ansökte Eva om sjukersättning från Försäkringskassan. Det är ett stöd som utgår till den med en sjukdom eller funktionsnedsättning som gör att hen aldrig kommer att kunna arbeta heltid. Eva ville jobba men trodde sig aldrig klara det. Hon fick avslag, för arbetsförmågan var inte ordentligt utredd. Strax därefter öppnade Castor, där Eva så småningom fick en anställning.

I dag är hon helt ångestfri, och arbetar som ambassadör för föreningen Hjärnkoll, som verkar för att minska stigmat kring psykisk sjukdom. Att Eva lyckats bli frisk beror på flera saker.

– Jag hade en bra terapeut på psykiatrin, hittade en bra medicin och befann mig i ett meningsfullt sammanhang. När jag kunde hjälpa andra att må bättre, eller bara finnas som ett exempel på att man kan bli frisk, växte jag som person.

Fått verktyg

Och hon har hittat tillbaka till den fysiska aktivitet som hon mår så bra av. Men istället för fotboll har det blivit klättring och hon har nu fått rutin på träningen.

Högpresterande Eva har också hunnit läsa till undersköterska. Skillnaden nu är att hon fått verktyg att hantera ångesten.
– Jag utmanar mig själv att inte gå igång på kraven och tvingas reflektera över mitt mående. Har jag sovit dåligt, ätit för lite, eller kanske umgåtts med för många människor och behöver ensamtid?

Hennes mission nu är att hjälpa andra med psykisk sjukdom och sprida kunskap. Hon föreläser i olika offentliga sammanhang, och ibland har hon följt med i vården och träffat patienter för att berätta om sin resa.

Eva menar att det betyder mycket för individer med psykisk ohälsa att få finnas i sociala sammanhang, och få arbetsuppgifter där man lyckas.
– Det behövs inte mycket. Att bara bli bjuden på fika av företaget är en fantastisk grej, avslutar hon.