Sara sätter oss på kartan

Med sitt banbrytande språk och sitt enorma och outtröttliga samhällsengagemang blev Sara Lidman en av Sveriges mest framstående författare under 1900-talet. I maj i år offentliggjordes att Skellefteås kulturhus får hennes namn – ett namn som förpliktigar.
– Vi vill att huset ska drivas i Saras anda och fyllas med innehåll som motsvarar hennes sätt att vara och verka, säger Harald Larsen, ledamot i Sara Lidman-sällskapet.

Med debutromanen ”Tjärdalen” slog Sara Lidman från Missenträsk igenom med dunder och brak 1953. Det unika språket, som bland annat innehöll flertalet dialektala uttryck, gjorde henne direkt till en av de mest nyskapande svenska författarna.

– Hon satte oss på kartan med sina romaner om det inre av Västerbotten. De historiebeskrivningar hon åstadkom i romanform finns inte någon annanstans, säger Ellenor Lindgren, aktiv i Sara Lidman-sällskapet.

När Sara dog 80 år gammal hade hon skrivit 13 romaner, tre pjäser och massor av politiska skrivelser, tal och debattartiklar. Hon är mest känd för sitt författarskap, men hennes stora samhällsengagemang och inställning att aldrig acceptera en orättvisa gjorde henne även till en stor opinionsbildare. Hon var exempelvis med och bildade svenska FNL-rörelsen, som under 60- och 70-talet protesterade mot USA:s krigsföring i Vietnam.

– Sara var väldigt tidigt ute med att engagera sig i både debattinlägg och tal. Hon vände den svenska opinionen i Vietnam-frågan genom att vara på plats i hela landet, från Kiruna till Göteborg och flera orter däremellan. Genom att både hålla tal, skriva och uppträda i radio så nådde hon ut i flera forum, säger Harald Larsen.

Stred för gruvarbetarna

1968 publicerades hennes bok ”Gruva” som lyfte fram arbetsförhållandena i LKAB-gruvan i Svappavaara i dagsljuset. Året därpå talade Sara Lidman på ett stort strejkmöte i sporthallen i Kiruna.

– Två dagar innan boken gavs ut prydde den alla stora tidningars löpsedlar eftersom Sara i den avslöjade hur gruvarbetarna hade det. Fackförbundsledare och politiker hävdade att det inte var så som Sara beskrev det, men tusentals gruvarbetare bekräftade att hon skildrade verkligheten, säger Ellenor och

Harald fyller i:

– Sara var en djärv människa som gjorde otroligt stora insatser. Hon förändrade arbetsförhållandena i gruvorna och gruvarbetarna föreslog att Sara skulle få ”litteraturpriset” för boken.

Sara Lidman var även en Norrlandspatriot som ifrågasatte vad som hände med de råvaror som producerades i landsdelen.

– Hon var tidigt ute med att försöka förklara att Norrland inte är någon parentes, utan en viktig del av det här avlånga landet. Sara såg att Norrland koloniserades, råvarorna sögs ut och att Sverige sedan satsade på Svealand och Götaland. Hon hade besökt Vietnam, Sydafrika och länder som varit koloniserade av europeiska stormakter och nu kunde hon se samma mönster på hemmaplan, säger Ellenor.

2013 skrev Sara Lidman-sällskapets Skellefteåavdelning ett manifest om att man ville att kulturhuset ska beskrivas så som Sara beskrivs, det vill säga ”gnistrande och förargelseväckande”. Och föreningen hyllar beslutet att döpa kulturhuset efter författaren. Ett beslut som väckt starka reaktioner.

Förargelseväckande

– Vi har sett röster både för och emot namnet och det är lite spännande att det är provokativt. Det är roligt att vi har ett kulturhus som gör folk delaktiga för det är ju främst till för invånarna, säger Ellenor och fortsätter:

– Det är fantastiskt bra att bygga huset mitt i Skellefteå, vilket lyfter fram kulturen och lyfter besöksantalet. Sedan är det bra att alla de stora
verksamheterna är samlade på ett och samma ställe, men Skellefteå är även sina utmarker och kulturen måste också få växa i byarna runtomkring.

Jag tror och hoppas att alla kulturverksamheter tillsammans kan hjälpas åt att växa.

Sara Lidman-sällskapet radar upp ett antal värdeord för ett kulturhus enligt Sara. ”Motstånd” är ett av orden.

– Sara var en lysande agitator och det var alltid ett jädra väsen kring henne. När hon talade i tv tvingades SVT förstärka ”Klagomuren”, avdelningen för tittarkontakt, eftersom det fanns människor som tyckte att hon tog ställning för fel saker. Till kulturhuset måste vi också våga bjuda in röster och opinioner som kanske inte är bekväma, men som behövs för debattklimatet, säger Harald.

Sara Lidman-sällskapet känner stort ansvar i att sprida kunskapen om Sara och hennes mod.

– Idag bygger man profiler på företagen, men när det gäller kulturhuset så gör vi tvärtom. Vi har redan Saras kärnvärden, så nu gäller det att få verksamheterna att förstå vad de innebär och vad de ska sträva mot, säger Ellenor.