20 år sedan utmärkelsen - så skapades hitfabriken Skellefteå

Det fanns ingen skivbolagssoffa som var kreddigare att sitta i än West Side Fabrications på Tjärhovsgatan 5 i Skellefteå. Och alla band som klev in i Kjell Nästéns musikstudio kom ut med hits som musikjournalisterna och publiken hyllade.

Det har nu gått 20 år sedan Skellefteå fick den prestigefyllda utmärkelsen Årets Popstad av radiokanalen P3. Men hur skapades egentligen popundret i Skellefteå under 90-talet och var det verkligen bättre förr?

– 20 år sedan? Du måste skämta. Det känns helt sjukt när jag tänker efter och att tiden gått så fort. Hur gammal är jag egentligen, frågar sig Stefan Schönfeldt, gitarristen från The Wannadies.

Bandet förkroppsligar på något sätt den här tidens framgångar eftersom The Wannadies tog sig längst och blev störst. Faktum är att bandet som bäst håller på att ladda för en efterlängtad comebackturné med sju Sverigespelningar, varav en i Sara kulturhus, det nya templet i den svenska indiepopens huvudstad. De kommer avsluta med ett intensivt spelschema i England, där de var så stora att de till och med flyttade till London under en period.

– Det är med lite skräckblandad förtjusning, jag borde bli skickad på träningsläger för att klara det här rent fysiskt, säger Stefan med ett skratt och fortsätter.

– Det blir som en klassresa och att få börja hänga igen känns som en ynnest. Superroligt! Men jag känner mig inte bäst i världen direkt och covid-19 har hindrat oss att repa som vi hade velat.

Under 90-talet och även efter millennieskiftet blomstrade musiklivet i Skellefteå. Rejält. 1991 arrangerades för första gången Trästockfestivalen, som kom att bli Sveriges största gratisfestival. Under 90-talets indievåg blev ”Skellefteåpopen” ett begrepp nationellt med band som The Wannadies och This Perfect Day. Den kommunala musikskolan och musikgymnasiet har fostrat musiker som Lisa Miskovsky, Sahara Hotnights och Frida Hyvönen och 2001 utsågs musikskolan i Skellefteå till landets bästa. Det var ett antal komponenter som ledde fram till att alla blickar riktades mot norr på den här tiden, och Trästockfestivalen är en av dessa.

Fingertoppskänsla

Faktum är att Stefan har ett finger med i spelet runt Trästockfestivalen. Tillsammans med bland andra Peter Fahlgren från This Perfect Day och Joakim Wallström, sedermera skivbolagsdirektör på West Side Fabrication, startades föreningen Musikfabriken 1985 med syftet att erbjuda medlemmarna en plats att spela musik på.

– Vi var en del av gräsroten, men vägde över till en ”vi ska visa dem”-anda, som präglades av mycket musikaktivism kan man säga. Och via Musikfabriken anordnade vi en massa konserter, säger Stefan.

Kommunen hade vid det här laget en kultursekreterare som ställde frågan till ”Fabriken” om de inte kunde tänka sig att anordna en gratisfestival. Och det ville de såklart. 1991 föddes Trästockfestivalen som pågår än i dag. Joakim Wallström hade från början ansvar för allt från ekonomi till att boka artister och det sistnämnda blev sedan huvuduppdraget. Laleh och First Aid Kit är bara två akter som Joakim hade känslan att boka precis innan genombrotten. Tillsammans med Jörgen Dahlqvist startade han skivbolaget A West Side Fabrication 1987. Man började med att ge ut kassetter med förlagan till Popsicle, Genre Hippy, och sedan lyfte verksamheten.

– När man startar upp något som ett skivbolag gäller det att ha tur, tajming och fingertoppskänsla. När vi väl fick uppsvinget bidrog Popsicle otroligt mycket till det. En del band sålde inte så bra, men fick väldig uppmärksamhet medialt. Andra sålde utomlands och vissa bara lokalt. Sammantaget hjälpte det till att sätta Skellefteå på kartan, tack vare alla band som kom ut via oss. Det var så jag fick Grammisen och i motiveringen stod det något i stil med att jag ”vidgat den svenska rockkartan”. Nu är jag lite stolt, men då brydde jag mig inte. Drivkraften var att det skulle vara roligt och inspirerande, säger Joakim. West Side-band som The Bear Quartet, Fireside, Darcy och Hardy Nilsson spelades jämt i riksradio den här tiden. För att inte tala om Sahara Hotnights.

- Sahara bidrog under flera år till hajpen här uppe. Vi hade deras första EP, gav ut flera av deras singlar och jobbade stenhårt med att bygga upp deras ”cred”. Ganska fort när West Side fick ett namn och banden nådde framgångar så tyckte andra band att ”kan de så kan vi också”. Det blev en kraftfull rörelse av det, minns Joakim.

”Fantastiska år”

Och det var på Norrböle, i Kjell Nästéns studio Rumble Road, som allting hände. Den gamla Konsumbutiken hade byggts om till en hitfabrik med 140 kvadratmeter inspelningsstudio, en av de största i Sverige på den tiden. Nästan allt som kom via West Side spelades in här och banden bodde i lokalerna under tiden plattorna mixades.

– De här åren från 1993 till 2004 var magiska, helt fantastiska år, minns Kjell idag.

– Jag var som i ett stim hela tiden med en massa jobb och ingen semester. Det kunde gå två–tre dagar mellan projekten när jag kanske åkte och fiskade, sedan var det bara att stänga in sig i studion igen. Jag har sparat allt från den tiden, ibland när jag lyssnar på det så förvånas jag över hur jäkla bra det är, säger Kjell.

”Så vi satte oss och jammade fram några låtar – och några till”

Han gjorde till exempel B-sidor med Wannadies och bandet satte sången på Rumble Road.

– Det var jätteroligt att de kom tillbaka till mig, även när de var stora och bodde i England. Samarbetet med Sahara Hotnights fick jag en guldplatta för och Bear Quartet blev också stora. Jag kan sakna den typen av pop i dag. Ta bara det som The Drowners gjorde, så enkelt men genialt och då är det lätt att smycka ut och mixa när produktionen är så färdig i det melodiska, säger Kjell.

Faktum är att 70-årige Kjell aldrig klivit ur studion – den finns numera hemma i Ljusvattnet, Burträsk. Där tar han på sig att producera musik till olika artister.

– Jag får göra det jag tycker är allra roligast och jag kan bara inte sluta, säger Kjell.

”Den udda fågeln”

Bandet Darcy bildades 1998 sedan sångerskan Saga Eserstam gått med – hon kom in när gruppen spelade covers och väckte frågan om de inte borde börja göra egna låtar.

– Så vi satte oss och jammade fram några låtar och så blev det några till. När vi sedan vann Norrans Popfest 1998 så genererade det en EP på West Side. Det var då det tog fart, säger Saga. Låtar som "Perfect", "How about me" och "False alarm" spelades in av Kjell Nästén och så föddes ännu ett succéband från Skellefteå, som hördes i P3. Och genom sina musikvideor syntes de på ZTV och MTV Up North. Det kunde inte bli större på den tiden.

Var det inte hård konkurrens att slå igenom Skellefteåbruset av bra band?

– Ja, och vi kom in som några finstämda popfåglar med enkla melodier. Vi var den udda fågeln och kanske inte tillräckligt kreddiga och coola. Men ändå fick vi rulla på P3:s A-lista och hördes flera gånger per dag som mest, så någonting hade vi i alla fall. Det var väldigt roliga år, säger Saga.

Fem år för sent

En stark uppfattning av många i musik-Skellefteå var att utmärkelsen från P3 2002 kom fem år för sent.
– Egentligen borde vi haft utmärkelsen 1997 när Umeå fick den. Det var ju då The Wannadies var jättestora och hade monsterhiten ”You and me song”, som fanns på soundtracket till filmsuccén ”Romeo och Julia”. This Perfect Day toppade trackslistan och där hade vi också The Drowners ”Summer break my fall”. Plus att vi gav ut massvis med bra underground. Jag minns att alla tyckte det var konstigt att bli förbisedda och det sved nog extra att Umeå av alla städer fick den, säger Joakim.

På den tiden fick man lobba för att bli Sveriges största popstad och några starka krafter i Skellefteå började dra i trådarna. Musikklubben Pinkerton hade skapat en rikskänd musikscen i Skellefteå och arrangörerna Peter Mandalh, Fredrik Normark och Patrik Örnkloo började skissa på en ansökan tillsammans med bland andra Leif Renström från Kulturfrämjandet.

De fick slåss en hel del bakom kulisserna innan beskedet till slut kom att Sveriges svar på Manchester utsetts till Popstad 2002. I vinnarkonceptet ingick även att det arrangerades ett musikevenemang i den vinnande staden. Under en helg uppträdde musikakter från hela landet på stadens scener och i P3 stod evenemanget i fokus med direktsända konserter, föreläsningar och intervjuer. Idag är Joakim kommunpolitiker för Vänsterpartiet och sedan ifol existerar faktiskt West Side som hans sidosysselsättning efter att ha legat i träda några år.

– Musiken är en djungel idag och att komma igenom bruset är inte lätt. Det är långt mellan gångerna som vi plockas upp av P4 på riksnivå, men det som jag har att tacka är att det finns en stor backkatalog som kan aktiveras på ett eller annat sätt, säger Joakim.

Musiken frodas än idag

Kulturföreningen Mullberget, tidigare Musikfabriken, driver Trästockfestivalen och har i sina lokaler på Mullberget hela 16 replokaler, konsertlokal, inspelningsstudio
och utbildningar för medlemmarna i ljus, ljud och arrangörskap.

Så hur mår egentligen dagens musik-Skellefteå?

–Jag tycker musikklimatet ser bra ut och jag skulle vilja slå hål på snacket att det inte finns musiker. Här frodas det musiker som aldrig förr. Däremot har vi inte kunnat göra de arrangemang som vi velat på grund av pandemin, säger Ludwig Eriksson, ordförande i Kulturföreningen.

– Under 90-talet syntes banden i riksmedia på ett annat sätt. Men musikbranschen ser helt annorlunda ut i dag. Vi har mängder av band på Mullberget, som får sin bekräftelse av att lägga ut egenproducerad musik på musiktjänster som Soundcloud eller Spotify. Vissa drömmer kanske inte ens om att släppa ett album som man gjorde förr. Den klassiska uppsättningen har förändrats, så för att möta dagens digitala kompositioner har vi också fyra produktionsstudios, säger Ludwig.

Han betonar hur viktigt det är att satsa på just gräsrötterna och drar parallellen till hockeyvärlden– Att man aldrig börjar spela direkt i A-hallen, utan måste börja på uterinken.

– Gör man inte det så är det svårt att ta sig upp. Vi är på väg mot en ny storhetstid vad gäller musiklivet och då syftar jag på att musiken och kulturlivet får ta plats. Det är också kul att Skellefteå får triumfera gentemot Umeå och Luleå med stora artister som enbart stannar här. Det föder också förebilder och gör oss lite stoltare, säger Ludwig.