Inflyttare

Veterinärerna hittade sitt drömliv i Skellefteå

Det är synd om beageln Molle som ligger med nacksmärtor på undersökningsbordet framför veterinären Marta Perszko.

– Det är lätt att engagera sig känslomässigt i djurens bästa och man blir ofta som en psykolog för ägarna också, säger hon och tar ett blodprov.

För drygt två år sedan kom Marta och maken Mikolaj, som också är veterinär, till Skellefteå och förälskade sig i bygden.

– Det var som att komma hem, säger han.

Just nu jobbar de på varsitt håll. Marta på Lapplands Djurklinik och Mikolaj hemma i Ragvaldsträsk som föräldraledig med parets två döttrar.

– Jag har aldrig varit lika glad som nu och samtidigt lika trött, säger han och skrattar.

– Men det är fantastiskt. Vår första dotter var liten när vi bodde i Polen och jag jobbade alldeles för mycket då, så därför känns det bra att jag har möjlighet att vara hemma nu, säger han.

Men vi tar det från början.

Allt började faktiskt med en jobbannons på Facebook. "Vi söker veterinärer" som rubriken löd till djurklinikens inlägg som fångade deras intresse.

– Det är fördelen med Facebookannonser, det är lätt att kolla med någon som jobbar där om allt är okej. Det finns många aktiva veterinärgrupper som man kan gå via och det gjorde vi eftersom vi aldrig ens varit i Sverige tidigare, säger Marta.

Sagt och gjort, snart hade de hittat ett hus att hyra vid Boviksbadet och var redo att ta sig an sitt nya liv. Det här med att våga sig på nya äventyr har aldrig varit något som hindrat Marta och Mikolaj. De hade redan hunnit med att jobba några år utanför Liverpool i England.

– Det var en bra erfarenhet men hårt jobb. Marta blev gravid när vi bodde där och eftersom vi inte visste något om barn ville vi ha nära till hjälpen, släkt och vänner, säger Mikolaj.

Flytten tillbaka till Polen betydde dock att lönen störtdök samtidigt som arbetstempot var mycket hårt. En dålig kombination och båda kände att det måste gå att hitta en bättre balans mellan jobb och familjeliv.

– Vi träffade andra veterinärer som jobbade i Sverige och var väldigt nöjda med livet. Med ett litet barn upplevde vi att det var extra viktigt för oss också, säger han.

I Skellefteå har båda jobbat deltid och känner nu att livspusslet ligger perfekt.

– Efter Storbritannien var vår kravbalans lite annorlunda, mest för våra barns skull så att vi kan ge dem en bra framtid. Vi är så nöjda med vårt val att komma hit, säger Marta.

– Jag älskar Norrland, det är en fantastisk plats, tänk att få bo med skogen så nära. Vi känner oss hemma i Ragvaldsträsk och älskar den här platsen. Nu börjar vi ha mer kontakt med grannarna och hjälper varandra. Ibland hör någon av sig och har problem med sin tupp eller jakthund, då får man ställa upp, säger Mikolaj.

Anders Norberg




Det har varit en påtaglig veterinärbrist i Sverige under flera år. Den förra regeringen tillsatte en utredning för att skapa en hållbar och långsiktigt välfungerande hälso- och sjukvård för djur. En anledning till bristen är att det finns för få utbildningsplatser vilket leder till att många söker sig utomlands för att plugga.

– Det är ett internationellt gångbart yrke, man kan jobba precis var som helst. I skolan visste jag inte vad jag skulle göra med mitt liv, men om jag blir veterinär så har jag stor frihet. Jag kan jobba med både större och mindre djur över hela världen, både i rika länder och utvecklingsländer, jag kan också bli forskare eller jobba på klinik, jobba i stan eller på landet. Och jag gillar djur vilket känns som en förutsättning. När jag växte upp hade vi alltid en massa adopterade djur som mina föräldrar tog hand om. Nu har det blivit likadant för oss, säger han.

I villan hemma i Ragvaldsträsk möts vi av Fluffan redan på farstubron, en sprallig liten pomeranian och lugna labradoren Rumba. Utöver det har djurvännerna två katter och en sköldpadda. Alla djur har blivit adopterade av familjen av olika anledningar.

– Mitt val av yrke baserade sig bara på att jag gillar djur, det var inte märkvärdigare än så. I dag älskar jag mitt jobb och jag gör något som verkligen har mening – jag kan hjälpa djuren, både sjuka och skadade och därför känns det på riktigt som ett fint jobb, säger Marta.

Hur mycket jobbprat blir det hemma vid middagsbordet?

– Mycket! Särskilt nu när jag kommer hem och Mikolaj är pratsugen bara för att han pratat med barnen hela dagen. Ibland händer det tråkigheter på jobbet och det tycker jag alltid gör ont, sådant har jag svårt att släppa utan att fundera igenom vad som hände. Då är det skönt att vi finns där för varandra och har den gemensamma förståelsen för yrket, menar hon.

Familjen Perszko: Marta, 33, Mikolaj, 30 och parets två döttrar.

Husdjur: Pomeranian Fluffan, labradoren Rumba, katterna Tiger och Kicia, samt sköldpaddan Oogway som är 27 år.

Bor: Hus i Ragvaldsträsk.

Jobbar: Lapplands Djurklinik i Skellefteå.

VI VÄLJER...

1/ Västerbottenspaj eller polska piroger?

Marta: "pierogi"

Mikolaj: "självklart pierogi!"

2/ Norrländsk älg eller polsk bisonoxe?

Marta: "norrländsk älg"

Mikolaj: "älg, polsk bisonoxe är ju läskiga beasts"

3/ Hund eller katt?

Marta: "katt"

Mikolaj: "hund"

Sidinformation

Senast uppdaterad:
3 januari 2024