FRANSESCA TYCKER TILL

Drömmen om en ny norm

Jag har bott i Skellefteå sedan 2012. Jag kom tidigt att engagera mig i föreningen Expats and Friends Association (EFA). EFA arbetar för att underlätta för de som kommer hit från andra delar av världen för att bo och arbeta här att komma in i vårt svenska samhälle, trivas och stanna kvar. Sedan år 2021 har jag även varit en del av EFA:s styrelse.

Som styrelsemedlem händer det att människor jag träffar på̊ våra evenemang vänder sig till mig som svensk för att bättre förstå̊ hur de bäst kan komma in i det svenska samhället. För det mesta får de min snabbkurs i vad de inte skall göra. Stå för nära, prata/skratta för högt, gestikulera för mycket, ta för stor plats, ha för starka åsikter, gilla att argumentera för sin sak, uttrycka obekväma eller motsatta åsikter eller enklare uttryckt, stå ut från normen. Saker vi gillar om man är på̊ besök, men mindre sällan om man är bosatt här. I det förstnämnda sammanhanget är man internationell, i det andra invandrare. Jag säger också̊ att om de har något viktigt att säga så ska de helst säga det på engelska, inte svenska, om den inte är mer eller mindre fläckfri. ”Bruten” svenska kommer aldrig få samma lyssning och respekt hur välvilligt inställd den som lyssnar än är.

För all välvilja i världen kan inte dölja det faktum att vi i Sverige har otroligt svårt att se bortom vår egen omgivning, undantaget de som under en längre tid levt och arbetat utomlands. Vår föreställningsförmåga räcker helt enkelt inte till för att förstå hur svårt det är att som vuxen flytta hit och bo här som icke-svensk. Särskilt när väldigt lite av det du kan och den du är tycks vara av värde. Detta slog mig med förfärande tydlighet när jag häromkvällen försökte trösta en djupt förtvivlad och uppriven vän född i ett utomeuropeiskt land som menade att det spelade ingen roll hur mycket hen gjorde för att försöka bli en del av samhället, hur mycket hen arbetade för att accepteras och uppskattas på sin arbetsplats. Hen tycktes ändå aldrig platsa att bli en i ”gänget”.

Hur vansinnigt utmattande måste det inte vara att ständigt försöka ”passa in” tänkte jag. Att ständigt leta efter det rätta att säga, göra, vara, i stället för att bara vara sig själv och bli uppskattad därefter. Att ha andra erfarenheter än svenska borde ju vara en fantastisk tillgång, inte minst här uppe i norr med vårt enorma behov av arbetskraft från andra länder. Hur skall vi kunna attrahera människor att flytta hit om vi aldrig är villiga att pröva våra egna antaganden, normer, påståenden och ritualer och kanske till och med byta ut dem mot nya sätt att tänka, tycka och vara? Svårast är kanske att ändra synen på oss själva som så öppna (det är alltid andra som är mindre toleranta, mindre tillmötesgående), fast svaret står att finna där i visuell klartext. Hur många ser inte ut som mig eller har inte min bakgrund där jag arbetar, bor, umgås och vistas? Hur många gånger har jag öppnat mitt hem eller besökt andra med ett annat ursprung än vad jag själv har?

På Northvolt i Skellefteå arbetar det människor från 120 länder. Etthundratjugo! Om jag finge önska något, så skulle det vara att vi mer vågade ta rygg på dem och andra internationella företag och inspireras att verka för att fler arbetsplatser i vår kommun såg ut på samma sätt. Från arbetsgolv till chefsrum. Vilket enormt övertag det skulle ge oss vad gäller vår befolkningsutveckling och vilket helt unikt kreativt samhällsklimat det skulle skapa. Om det blev den nya normen tror jag min vän skulle känna sig mindre utsatt och äntligen bara vara ”en i gänget”.

/ Fransesca Quartey

- Kulturutövare med passion för teater, kulturpolitik och samhällsfrågor i stort.

Foto: Patrick Degerman