Fransesca Quartey i en orange kavaj

FRANSESCA TYCKER TILL

Att resa ut på fantasins oceaner

På 1970-talet, när jag växte upp, var Göteborgs Stadsbibliotek ännu en ny och modern byggnad. Det finns bilder på mig och min mamma där jag leker på trapporna till det nya biblioteket. Då visste jag ännu inte att det skulle bli mitt andra hem.

Sverige har en lång och stolt bibliotekstradition som sträcker sig tillbaka flera hundra år. Det äldsta biblioteket, Kungliga biblioteket, grundades redan på 1500-talet på slottet Tre Kronor och bestod av Vasakungarnas samlingar. Men det var först på 1700-talet som Sverige började skapa bibliotek för allmänheten. De s.k. sockenbiblioteken drevs av präster och var mestadels fyllda med kristna böcker eller praktisk litteratur om lanthushållning. Tanken att allmogen skulle vilja läsa skönlitteratur existerade knappt och ansågs vare sig önskvärt eller nödvändigt.

På 1800-talet fick folkskolinspektörerna ansvaret att övervaka sockenbiblioteken. En av dessa inspektörer, Per Siljeström, var en eldsjäl som kämpade för bibliotekens utbyggnad och kvinnors rätt till utbildning. Han ville att sockenbiblioteken skulle innehålla bredare läsmaterial och menade att vad som dög för bildat folk också borde duga för bönder och arbetare. Men trots hans ansträngningar gick utvecklingen långsamt fram.

Först mot slutet av århundradet fick idén om ett allmänt bibliotek med bredare litteraturutbud fäste. I Göteborg låg Dicksonska folkbiblioteket i stadens arbetarkvarter i stadsdelen Haga. James Dickson, en förmögen grosshandlare, ville ge ”de hårt slitande arbetarna” möjlighet till förströelse och bildning och biblioteket blev äntligen en plats där alla, oavsett bakgrund, kunde komma och upptäcka nya världar.

Min mamma introducerade mig tidigt till böcker och läsande, och jag blev snabbt ett bokslukarbarn. Varje besök på Göteborgs stadsbibliotek var ett äventyr. Längst ner fanns skivavdelningen, där jag satt med hörlurar och lyssnade på humorskivor och skrattade så högt att bibliotekarierna fick hyscha på mig. Högst upp låg vuxenavdelningen, där de vuxna satt med allvarliga miner, och gud nåde det barn som gjorde sig hörd där. Men bäst av allt var barnavdelningen på första våningen, för där fick man prata hur mycket man ville när man inte satt och läste förstås. Hela rummet var fyllt med böcker, och mellan bokhyllorna stod glasmontrar med de näpnaste små dockfigurer ur Elsa Beskows många berättelser. Och på väggen i barnavdelningen stod det: "Books are ships that pass the vast seas of time" – böcker är som skepp som seglar över tidens oceaner. Och jag, en erfaren kapten på fantasins vidsträckta hav, lånade högar av böcker som jag läste till sent in på kvällen i min säng under täcket, i skenet av ficklampan.

Bibliotek och bibliotekarier är något av det finaste vi har i vårt samhälle. Ändå är det som att vi glömmer det när vi blir vuxna. Glömmer glädjen i att förlora oss i en bok. Glömmer den tjusning ett rum fullt av böcker, som bara längtar efter att bli lästa, kan ha. Glöm därför inte av ditt lokala bibliotek, utan besök det redan idag. Så stödjer du inte bara biblioteksverksamhet, utan också en av grundförutsättningarna för en stark och fri demokrati. Ett bibliotek är den plats där vi alla, oavsett livssituation, kan segla ut på fantasins oceaner, helt kostnadsfritt, och återvända så mycket rikare än när vi gav oss iväg!

/ Fransesca Quartey

- Kulturutövare med passion för teater, kulturpolitik och samhällsfrågor i stort.

Foto: Patrick Degerman