KRÖNIKA

Det är bristerna som gör henne perfekt

Jag blev en gång tillfrågad att skriva en text på temat ”Varför jag älskar Skellefteå”. Som om det var någonting självklart. För mig var det absolut inte det. Faktum är att jag ägnade stora delar av mina övre tonår på slutet av 1990-talet till att önska mig härifrån.

Det fanns inga jobb och det kändes som att det enda som existerade i folks huvuden var hockey. Det fanns fortfarande band som spelade live ibland, och det var bra, men en känsla av en döende stad som sakta svalt ihjäl var påtaglig. Ett av flera bevis var det nybyggda flerfamiljshuset på Morö Backe som vi flyttat in i några år tidigare och som plomberats efter bostadsrättsföreningens konkurs. Det skulle ta tid innan någon bodde där igen. Ännu längre tid innan stadens befolkningstapp avtog för att sedan faktiskt vända. Men åren kring millenieskiftet och hela 00-talet kändes det som att vi led av en kollektiv depression och total handlingsförlamning.

Att se en lyftkran var närmast en exotisk upplevelse. Du kunde räkna antalet restauranger av lite finare snitt (alltså allt över hamburgerkedjor och pizzerior) på en hand, om den handen satt på en person som råkat kapa av de flesta fingrarna i en bandsåg. Och om du väl gick ut och åt middag en tisdagskväll fick du garanterat frågan ”Å vem firar ni då?”. Jag hade ändå inga pengar, så det var hursomhelst inte aktuellt.

Jag blev less och drog. Och kom tillbaka, mer av slump än längtan. Men nu hade jag jobb och det hade öppnat ett Wayne’s Coffe, vilket kändes lätt svindlande. Det började så smått kännas som islossning. Jag köpte hus och uppskattade att bo på en plats där i princip vem som helst har möjlighet att göra det, men jag kanske inte höll det som det främsta skälet att älska Skellefteå.

”Varför jag älskar Skellefteå.” Rubriken på det i övrigt tomma Word-dokumentet nästan hånade mig. Bevisligen hade jag valt att bosätta mig här och så vitt jag kunde avgöra tydde det mesta på att jag trivdes. Det fanns, när jag tänkte efter, ingenstans jag hellre skulle vara på – bortsett från enstaka utflykter till större städer eller varmare stränder. Men varför? Trevliga människor och cafékedjor hittar du överallt och många städer har ett större utbud än Skellefteå att bjuda på. Det var liksom ingen brist på hål att fylla här.

Då slog det mig. Det är just det! Skellefteå har brister och det gör henne perfekt. Det är inte en färdig stad än, det är en plats som vi kan forma precis som vi vill – om vi vill. Är du bara en person som kan stå ut med att allt inte är klart än har du alla förutsättningar att vara med på en otrolig resa. Och är du en sådan som vill bidra och förbättra är det fritt fram att göra det. Det som kanske kan ses som vardagliga fenomen på många andra håll får genomslag här. Och omvänt: Massor av sånt som skulle vara omöjligt på andra håll – just för att det inte finns marginal att utveckla – är fullt genomförbart här. Vi skulle se flera bevis på det de följande åren, ”En flotte” som lockade Sveriges artistelit att göra konserter på ett provisoriskt flytdon i Skellefteälven, är ett stort litet exempel.

Det slog mig att Skellefteå och vårvintern – min favorit bland årstider – har en sak gemensamt att älska:

"Det vi längtar mest efter ligger framför oss. Det spirar och gror, det växer och vi får vara med – antingen som påhejare eller genomförare"

Fundera på följande: Är det roligare att bygga kojan eller att bara sitta i den när den är klar?

Text: Per Strömbro

Foto: Tilda Olofsgård