KRÖNIKA

Skellefteå for dummies

För rätt många år sedan skrev jag ett reportage om Skellefteå och ett envist rykte: Det var svårt att bli en del av staden för den som inte fötts här och hade minst sju led av förfäder som också bott här och givetvis hetat Marklund och Lundmark.

Men stämde det? Jag intervjuade en drös människor med olika bakgrund och varierande upplevelser och kom fram till vissa slutsatser.

1. Skellefteåborna utgår från att allt i andras ögon nog är bättre någon annanstans än här. Med andra ord kan man inte tänka sig att man har något värt att erbjuda, fast man själv trivs man här.
2. Skellefteåborna är nyfikna, men livrädda för att verka påträngande – förutom om det handlar om släktskap. Det ses som en självklarhet att klargöra eventuella kopplingar.
3. Skellefteåborna utgår från devisen att godhet är att tyst göra det andra säger högt.

Sedan dess har mycket hänt. Med den uppmärksamhet, framtidstro och framåtanda som inte minst batterifabriken och Sara kulturhus genererat, har invånarna här börjat sträcka på sig. Det är mycket efterlängtat och jag är säker på att det också visat sig i bemötandet av nya Skellefteåbor som kommit hit från jordens alla hörn och stormtrivts. Frågar du mig vad det värsta med Northvolts konkurs var är det inte att det riskerade att bli ett dråpslag för Skellefteå, utan att vi tvingades säga farväl till fantastiska människor som förälskat sig i platsen och som nu inte fick en chans att bli en permanent del av den. Vi berövades ett potentiellt jättekapital av nya välgörande influenser.

Men det ser åter ljust ut och mycket tyder på att vi får en ny chans att göra ett första intryck. Jag hoppas att vi tar den. Men om du som läser det här och funderar på att flytta hit till oss, eller nyligen gjort det, finns det ett par saker som kan vara bra att ha koll på.

Låt oss börja med det viktigaste: Här finns en sorts grundmurad vänlighet. Inte den påträngande, amerikanska varianten med ”have a nice day” till höger och vänster, utan mer jordnära. Skellefteåbor hjälper dig att dra loss bilen ur snödrivan utan att blinka. De skottar åt grannen, bär hem matkassarna eller fixar sladden till motorvärmaren – och kräver inget tillbaka. Men! Tro inte att du automatiskt blir hembjuden på middag samma kväll. Blygsamheten är starkare än gästfrihetsgenen. Du måste ge det lite tid.

Vill du smälta in snabbt? Då finns det vissa koder. Som att veta att ”plättar” betyder pannkakor, punkt slut. Alltså, försök inte ens. Och att undvika att boka möten samtidigt som Skellefteå AIK spelar slutspelshockey. Och att alla som någon gång bott här har en egen historia om ”Burk-Curt” eller ”Lill-Herman” – ofta berättad med stor värme.

Ta dig tid. Staden öppnar sig kanske inte på en gång, men när den gör det får du mer än bara ett postnummer.

Du kommer också märka att Skellefteå är fullt av mer eller mindre mytologiska platser som inte alltid finns på någon karta: Templet (Skellefteå Kraft arena) och Etage (nattklubben som försvann) är två tydliga exempel. Att förstå att ”Domusparkeringen” inte längre har något med Domus att göra kan också vara bra att veta. Fråga om dem i fikarummet – du kommer få höra skrönor, överdrifter och halvsanningar – men är man i Berättarnas stad så är man.

Så här kommer mitt råd: Ta dig tid. Staden öppnar sig kanske inte på en gång, men när den gör det får du mer än bara ett postnummer. Du får en gemenskap där människor visserligen muttrar över torgets nya namn eller över att domaren blåste fel – men som i nästa stund skottar din uppfart när du är sjuk.

Jag vill gärna tro att det är det som gör Skellefteå speciellt.

Text: Per Strömbro

Foto: Tilda Olofsgård