KRÖNIKA

”Människorna. Det är alltid människorna”

Jag var 26 år gammal och hade varit norr om Gävle en enda gång i mitt liv. Nu satt jag plötsligt på ett plan som gick ner för landning och när molnen skingrade sig såg jag oändliga snötäckta vidder, uppbrutna av lika oändliga skogsmassor och sporadiska ljus som avslöjade mänskligt liv. Jag minns att jag kände en smärre panik inför oändligheten i landskapet, den inbillade tomheten.

Ett år, tänkte jag. Får jag jobbet ger jag det ett år, så länge kan man stå ut var som helst för att skaffa sig lite arbetslivserfarenhet.

Så tänkte jag då och faktiskt under hela den dag jag tillbringade i Skellefteå i detta nådens år 2004. Jag var där för en anställningsintervju på Norran för som nyutbildad journalist på den här tiden var det ont om jobb i Mälardalen där jag bodde. Jag sökte brett och i Skellefteå fick jag napp.

Men där på planet önskade jag att jag inte skulle få jobbet. Och på vägen tillbaka mot flygplatsen på kvällen kändes det som att skogen skulle sluka mig.

Men jag fick jobbet. Och i mars 2005 bodde jag i Skellefteå, i en lägenhet på Norrböle med öppen spis och parkettgolv, något helt annat än den av myror invaderade studentlägenheten i Uppsala som jag lämnade.

Och sakta men säkert började något hända. Den där lappsjukan jag upplevde på planet ersattes av en känsla av utrymme att andas, en frihet om du vill. Men det var egentligen inte det som ändrade min inställning till norra Sverige och Skellefteå. Det var människorna. Det är alltid människorna.

Det första halvåret var Norrans redaktion hela mitt sammanhang. Och från dag ett blev jag mottagen med en värme, en vänlighet och en nyfikenhet som golvade mig.

Där fanns Sofi med det varmaste skrattet och noll överseende med idioti. Och Jenny, som tog mig med ut på en tjuvrök med jämna mellanrum. Och så Per som direkt förstod och kunde relatera till min sjuka humor. ”Dagens dilemma” blev en tradition och handlade alltid om vem man helst skulle ligga med utifrån två val. Än idag har han inte bestämt sig för vem han skulle välja av Sune Mangs och Carola.

Lägg därtill Eli, Hanna, Lars, Roine, Pär, Annika, Jeanette, Elin, Malin, Sofia, Abris och en rad andra och du har ett tvärsnitt av det bästa med Skellefteå – människorna.

Med tiden vidgade jag mina cirklar och när ett år hade passerat fanns det ingen plats jag hellre ville bo på. Och jag började så smått förstå vad det innebär att hitta hem. För hemma behöver inte vara den plats där du är född eller där du bott länge. Det är den plats där du hittar ett sammanhang med människor som vill dig väl, som du kan relatera till. Människor som tar emot dig, inte som en främling utan som en jämlike, och som vill att du ska vara där.

På den tiden var Skellefteå en småsömnig mellanstor stad. Så sades det i alla fall. Men trots att jag bott i stora städer så upplevde jag det inte så. För även om det är kul med ett kulturhus och högtflygande befolkningsmål så är det inte det en stad eller kommun vilar på – det är människorna.

Skelleftebon må prata nasalt till följd av en viss inavel. Och de må ha patologiskt svårt att uttala ordet ”smoothie” på ett acceptabelt sätt. Men generellt rymmer Skelleftebon den där värmen, öppenheten och nyfikenheten som är det allra viktigaste för att en stad ska leva. Och det är inte kattskit.

"Hemma är den plats där du hittar ett sammanhang med människor som vill dig väl"

Text:Caroline Thorén, Journalist på Megafonen

Foto: Tilda Olofsgård