REPORTAGE

Livet genom linsen

Volvorattande ungdomspredikanter, en backpackande änka och VM i sjöjungfru – Skellefteåfilmaren Andreas H Nilssons dokumentärfilmer kastar sig mellan ytterligheter. Men en sak har de alltid gemensamt: Hittar man en person som är mångbottnad och intressant så växer berättelsen fram av sig själv.

Neonskylten från McDonald’s Örkelljunga får den regnblanka asfalten att stråla i det kompakta januarimörkret. Framför ett tiotal uppradade A-traktorer står tonåringar i varierad grad av nykterhet och småpratar, skojbråkar, huttrar och bara blänger – det är exakt den scen du väntar dig från en plågsamt händelselös fredagskväll i valfri svensk småstad. Ja, förutom den karismatiske ynglingen med gitarr och kritvitt leende som omväxlande sjunger och predikar om Jesus villkorslösa kärlek, då. Nyfrälste Nils och vännen Oscar är på spontan missionsrunda i hemstaden Örkelljunga, och har beslutat sig för att sprida kristendomens gospel bland ortens motorburna ungdom.

En stund senare står Nils och Oscar djupt försjunkna i en helande bön över en försiktigt road ung man som enligt egen utsago ”smällde polarens EPA i ett träd förra året”. Med handen tryggt placerad över en hårt stukad Yankees-keps börjar Nils mässa: ”Jesus, vi bara ber för Sebastian, att han ska bli totalt helad där han krockade. Vi bara ber för honom i Jesu namn, herre.”

Ett halvår tidigare, i juni 2021, sitter filmaren Andreas H Nilsson och kollegan Gustav Hugosson i ett Teamssamtal med projektledare från SVT. Tio regissörer ska få i uppdrag att göra var sin dokumentär om att vara ”ung i Sverige”, kunde filmar-duon möjligen ha en idé på lut? Det har de egentligen inte. Vad de däremot har är ett påbörjat kortfilmsprojekt om tungomål – ett obskyrt bönespråk i frikyrkliga miljöer. Men det är ju klart: steget från detta till att spegla tillvaron för unga i frikyrkan är ju inte oöverstigligt. Ett embryo till dokumentärfilmen ”Jesus i Örkelljunga Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.” börjar ta form.

– Vi researchade i hela Sverige, drog i alla trådar vi hade i frikyrkomiljön och fick tips om Nils från två helt olika håll. Vi fick se ett filmklipp av honom när han står på en båt i studentmössa och ropar ”Jesus älskar dig” genom en megafon. Hittar man en person som är mångbottnad och intressant så växer berättelsen fram av sig själv, och med Nils kände vi ganska omgående att vi hade hittat rätt, säger Andreas H Nilsson.

Andreas och Gustav träffades 2008 när de båda studerade vid Viebäcks fotoskola i Småland. Till en början var det stillbildsfoto som lockade, men en filmkurs på Biskops Arnö väckte intresset för dokumentärt filmande och regi hos de båda vännerna.

– Jag har egentligen aldrig kollat särskilt mycket på film, så det är kanske lite konstigt att det blev mitt yrke. Men det var något med det oförutsägbara och fria i dokumentärfilmandet som fångade både mig och Gustav, säger han.

Och just det oförutsägbara i att filma dokumentärer blev smärtsamt tydligt redan när Andreas och Gustav arbetade med sitt första projekt. ”Livet efter döden” började som en lågmäld skildring av pensionären Elsie Hammarlund som vårdar sin sjuke make i hemmet i de småländska skogarna, och landade på en soldränkt sandstrand i Australien.

– Vi hade hittat personen och börjat filma – men visste inte riktigt vad storyn var. Tills hennes man plötsligt gick bort. Det var så otroligt sorgligt, och vi funderade på om vi ens kunde fortsätta. Men där var ju historien: Vad händer när ens man går bort, när man varit tillsammans i 60 år?

I filmen följer vi Elsie genom första chocken, begravning, ensamhet och kris. Men mitt i den djupaste sorgen vaknar något till liv i Elsie. En äventyrslust, som leder henne – och med henne Andreas och Gustav – till den andra sidan jorden.

– Det är det där som är grejen med dokumentärfilm, det finns en förståelse för att det är oförutsägbart precis som livet. Man jobbar mot en idé man har, men måste hela tiden vara lyhörd och anpassa sig, säger Andreas.

Förmågan att anpassa sig sattes på prov när Andreas och Gustav filmade kortdokumentären Miss Mermaid. Sverige hade kvalificerat sig till tävlingen Miss Mermaid International, och ett 30-tal sjöjungfrur skulle göra upp om den prestigefyllda titeln under några dagars intensivt tävlande på ett hotell i Egypten.

– Vi satt och inväntade boarding på Arlanda när vi fick ett samtal om att tävlingsledningen kastat om schemat och alla vattenmoment redan var över. Det var bara att skrota hela storyboarden. Vad skulle vi göra nu? Katastrof, säger Andreas.

Resultatet blev dock ingen katastrof, tvärtom. Miss Mermaid är en intensiv och underhållande minidokumentär på fem minuter där två dussin sjöjungfrur turas om att leverera sina bästa poseringar i en hotellfåtölj, förutspår vinnare och berättar om den stenhårda konkurrensen i sjöjungfrubranschen.

– Det blev en fantastisk kontrast – det här grådaskiga hotellrummet fyllt med otroligt spännande och färgstarka personer i sjöjungfrudräkter. Vi klippte en version som var väldigt långt ifrån idén vi hade presenterat för SVT men de höll med: det här var bättre.

Hösten 2021 tog Andreas, sambon Anna Bjursell och den då ettåriga dottern Kerstin steget och flyttade hem till Skellefteå efter många år i Stockholm. Drömmen om ett eget hus och närhet till släkten hade fått fäste, och efter ett och ett halvt års sökande hade paret hittat ett charmig gammalt sekelskifteshus i Söderbodan utanför Skellefteå.

– Ingen av oss är särskilt händig, så vi ville absolut inte ha ett renoveringsobjekt. Sen slutade det med att vi köpte ett sommartorp utan avlopp. Det är ett work-in-progress, kan man säga.

Flytten följdes av en annan stor förändring för Andreas. Efter tio år tillsammans med parhästen Gustav står han nu helt på egna ben med företaget Nils-Hugo Produktion.

– Att vi började tillsammans betydde otroligt mycket, det gjorde att jag vågade mycket mer. Hade jag inte haft Gustav så hade jag nog inte varit kvar i branschen idag, säger han.

House Be:s geometriskt stimulerande lokaler på Storgatan i Skellefteå är förhållandevis folktomma en gråmulen fredag i mars. Årets andra upplaga av Morgonmötet – denna gång med temat bostadsbyggande – med Skellefteås kommun och näringsliv med över 200 deltagare har nyligen avslutats. Andreas möter oss i entrén och runt varje hörn väntar nästa perfekta miljö för plåtning. Fotograf Jonas Westling nickar gillande och föga förvånande blir skribentens närvaro överflödig när två personer med foto som yrke, passion och livsstil diskuterar bildval, ljussättning och bakgrund. Jag nöjer mig med att betrakta fotosessionen på avstånd.

– Första året jobbade jag hemifrån men jag kände att jag behövde det där: att gå till kontoret och ta på mig en ”jobbkostym”. House Be är väldigt mixat med många olika branscher samlade på en plats, det tycker jag är jättekul, säger Andreas och visar oss in till sitt kontor där en hel vägg täcks av hyllor fyllda med kameratillbehör.

Förutom dokumentärfilmer har Andreas arbetat med reklamfilmsproduktion och kommersiella samarbeten med en rad kända varumärken, däribland friluftsmärket Klättermusen, väskmärket Sandqvist och hamburgerjätten McDonalds. Reklamfilmsjobben kan erbjuda en välkommen variation till de annars tidskrävande och långsiktiga dokumentärprojekten. För att inte tala om ett minst lika välkommet ekonomiskt tillskott.

– Man måste ha kommersiella projekt vid sidan av för att få det att gå runt – så länge det funnits tid och inte gällt något fullständigt oetiskt är det inte många gånger vi tackat nej. Men det gjorde vi när en spannmålsproducent ville betala oss med mjöl. Där gick liksom gränsen.

Just nu är Andreas i utvecklingsfasen av två dokumentärfilmsprojekt och varvar detta med frilansande för bland annat SVT. Att flytta hem till Skellefteå och ge sig ut på egen hand efter tio år som självklar filmarduo blev en stor omställning.

– Det är först när Gustav inte är där som det blir tydligt vad han står för och bidrog med. Det är lite läskigt att stå på egna ben, men samtidigt spännande att se var det leder, säger Andreas.

Text:Jonas Pekkari

Foto: Jonas Westling