REPORTAGE

Stina Jackson drömmer om ljusa, blåtonade, sommarnätter i Skellefteå

Hon bor mitt i smeten i Denver, Colorado, 4 648 mil från Skellefteå. Men den hyllade författaren Stina Jackson känner sig fortfarande som en Skellefteåbo i hjärtat.
– Ursprungsplatsen lever kvar i en oavsett var i världen man hamnar, säger hon.

Planen är först att träffa Stina Jackson mitt i den gamla hemstaden, inne i kulturhuset med författarkollegan Saras namn. Intervjun är bokad och klar, fotografen har praktiskt taget fingret på avtryckaren redo. Så kommer ett mejl:

”Blev strandad här i Denver. Inga flyg gick idag heller. Totalt kaos. Så jag kommer att boka om resan till någon gång under nästa år. Vet ej när ännu. Så det är nog säkrast om vi kör intervjun på distans.”

Sagt och gjort. Det blir en intervju över mejl, där Stinas svar kommer mitt i natten. Tidsskillnaden, ni vet. För hon är långt från barndomshemmet i Skellefteå nu. Hon bor i downtown Denver, tillsammans med maken Robert och hunden Atticus. Så hur hamnade en bokslukande, naturälskande västerbottning här?

Stina föddes i Skellefteå 1983, gick så småningom på Anderstorpsgymnasiet och tog studenten 2002. I början av 00-talet träffade hon Robert på nätet, och kärlek uppstod. Som 22-åring gick flyttlasset till Denver. Vardagen i Denver följer ungefär samma rutiner. Naturen och träningen är viktiga för den kreativa processen och det är ofta under hundpromenaderna som idéerna tar form.

– Morgnarna är heliga, det är då skrivandet flyter på som bäst. Efter att ha kokat kaffe och tagit en morgonpromenad med hunden, sätter jag mig för att skriva.

Skrivandet, ja. Hon debuterade 2018 med spänningsromanen Silvervägen, som bland annat belönades med priset Glasnyckeln, som årligen delas ut av Skandinaviska Kriminalsällskapet för ett bästa kriminalroman. En mörk och suggestiv historia om en pappas tröstlösa sökande i Västerbotten efter sin sedan länge försvunna dotter. En ny Västerbottensskildrare var född.

– Jag drar mycket kraft ur ursprunget, ur Skellefteå och Västerbotten. Det är platser med mycket kreativ energi och skönhet. Mina föräldrar, min syster och en stor del av släkten bor ju i Skellefteå, så stan kommer alltid att vara hemma för mig, säger hon.

Trots att hon bor på andra sidan jorden försöker Stina hälsa på hemma i Skellefteå någon gång om året. Föräldrarnas sommarstuga i Lidträsket, älvspromenaden vid Nordanåområdet, Vitberget och stadsbiblioteket är några av favoritplatserna.

– Jag älskar grönskan. Efter snart arton år i Denver, som på det stora hela består av prärie och slättland, så har jag verkligen kommit att uppskatta den där prunkande vilda grönskan som slår ut i Skellefteå om somrarna. Hägg och syren och björkarna längs älven. Det är

otroligt vackert. Sommaren i Skellefteå bär också på väldigt mycket nostalgi, minnen av skolavslutningar och badutflykter till Boviken och Falkträsket. Och så nätterna förstås, de där ljusa blåtonade nätterna.

Under lågstadietiden var hon kreativ och skrev pjäser och noveller. Gymnasietiden var mer komplex, präglad av ångest och osäkerhet, men det var också en tid då hennes intresse för litteratur, film och teater växte. Tonåren tillbringades till stor del på kaféer som Ainas, Stigs, och Olanders, inte sällan med vänner i djupa samtal över kaffe.

– Jag var nog lite av en drömmare och tänkare. Men också ganska social, jag hade många vänner. Vi tillbringade timmar på kaféer och pratade om allt och inget och drack kaffe tills händerna skakade. Det var tider det!

Jag frågar om hon kan försöka sammanfatta Skellefteå och Skellefteåborna. Orden sammanhållning, kreativitet, uthållighet och hockey blir svaret.

– Just sammanhållningen har jag tänkt på sedan jag blev författare, det finns en stolthet i Skellefteå, de flesta från stan värnar verkligen om stan. Det är fint.

Som författare har hon känt sig omfamnad och stöttad av Skellefteåborna, och den kärleken är något som hon värdesätter.

– Den vanligaste responsen är att någon känner igen sig, en glädje över att jag skriver om de här trakterna. Jag får många meddelanden från utflyttade västerbottningar som säger att de längtar tillbaka när de läser mina böcker, säger hon.

Naturen i Västerbotten har alltid varit viktig. Som barn såg hon naturen som ett levande väsen som inspirerade till sagor och lekar.

– Det är ett slags lugn som infinner sig, men också en energi, en glädje. Naturen fyller mig med kraft och kreativitet. Jag fascineras mycket av hur platser påverkar människorna som lever där, hur de sätter sig i våra kroppar och sinnen. Och jag tycker om att skapa atmosfär och stämningar, texten ska gå att lukta och ta på. Och för att framkalla det blir platsen viktig.

Landskapet får ta stor plats i hennes böcker, nästan som en egen karaktär. Så är det i såväl Silvervägen som uppföljaren Ödesmark och senaste boken Förinta världen ikväll. Hon nämner PO Enquist, uppväxt i Sjön, Hjoggböle utanför Skellefteå, som en förebild.

– Jag vill gärna vara en del av den västerbottniska berättartraditionen. Det är verkligen något unikt och storslaget som sprängt fram ur den myllan under åren. Det har inspirerat mig väldigt mycket i mitt eget skrivande, säger hon.

Drömmen om en egen plats – en stuga eller ett hus – någonstans i Skellefteåtrakten, är stark och levande.

– Helst vid vatten, med mycket skog i ryggen. En plats att skriva och känna lugnet på, säger Stina.

Hon följer utvecklingen i Skellefteå på nära håll, och beskriver förändringen de senaste 10 åren som "hisnande".

– Jag får ju rapporter från mor och far och brukar alltid besöka nybyggen och nya matställen så fort jag får chansen. Jag tycker det är jättespännande och roligt att stan lever. Det svindlar lite varje gång jag kommer hem. Det har ju hänt så otroligt mycket, det är svårt att hänga med, faktiskt. Det finns en optimism i Skellefteå som smittar av sig.

Vi kommer in på hennes senaste bok, Förinta världen i kväll Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Mottagandet har varit fint, men hon berättar hur hon alltid påbörjar nästa projekt så snart som möjligt för att undvika att fastna i recensioner.

– Det är alltid väldigt skört att släppa en bok och jag försöker kasta mig in i nästa skrivprojekt så snart jag kan för att få något annat att tänka på. Jag har redan börjat på något som förhoppningsvis blir nästa bok, men det går aldrig att veta säkert, jag slänger bort väldigt mycket text under processens gång.

Hon berättar att läsarna kan förvänta sig att även nästa bok blir starkt förankrad i ett fåtal människoöden och i platser. Och kanske blir det någon plats i Skellefteåtrakten även då.

– Jag tror ju att ursprungsplatsen lever kvar i en oavsett var i världen man hamnar. Årstidernas växlingar, ljuset, mörkret, dofterna – allt sitter kvar i huden.

Text: Olov Antonsson

Foto: Benjamin Rasmussen