REPORTAGE

Sköna, gröna Skellefteå – en musikalisk kärlekshistoria

This is my home town.
Kanske har The Wannadies gjort den ultimata Skellefteålåten.
Men det finns betydligt fler som hittat inspiration i kommunen. Helena Melender i popduon Heelin är en av dem. De är aktuella med låten ”Jag å Skellefteå”.
– Låten är en vemodig hyllning till den här stan, säger hon.

Bruce Springsteen har gjort det. Jay-Z har gjort det. Taylor Swift har gjort det. Besjungit sina hemstäder. Och visst är det nåt speciellt med skildringar av platsen man kommer från? I Sverige har Håkan Hellström under snart 25 år romantiserat Andra långgatan, Älvsborgsbron och andra mer eller mindre luggslitna platser i Göteborg. Stockholm har givit upphov till horder med sånger, med alla från Monica Zetterlund till Veronica Maggio.

Att Skellefteå är en musikstad med anor är ingen överdrift. Otaliga orkestrar och musiker har sett dagens ljus i kommunen sedan den första musikföreningen bildades 1889. 1962 startade den kommunala musikskolan som varit viktig för framväxten av nya band och artister. Kyrkan har också varit ett nav för musiklivet i bygden. Och under årens lopp har Skellefteå inspirerat ett stort antal artister att skriva låtar med Skellefteåtema. I såväl moll som dur, både deppiga och peppiga.

1980 gav Skellefteå kommun ut LP:n ”Musik i Skellefteå”, ett tidsdokument över stadens musikliv. Här finns bland annat låten ”Ballad från Boliden” med vissångaren Gunnar Enqvist. Bland de medverkande märks även folkmusikgruppen Burträskar’a (bondska för Burträskarna), som ofta besjungit livet i Västerbotten. Bland annat i ”Byskevisan” som på klingande bondska speglar bondsonen Jahrnkaisa-Manne och hans öden och äventyr.

I kategorin Skellefteåhyllningar hamnar definitivt Bo Löfbom och hans ”Sköna, gröna Skellefteå”. Låten, som gavs ut 1990 och är skriven av Stig Strand, beskriver en sommarkväll i staden: ”Tänk dig en afton vid Lejonströmsbron / med kyrkan och Bonnstan i fonden”. I refrängen är kärleken till hemstaden total: ”Sköna gröna Skellefteå / staden som har allt av det / som gör att du helt kopplar av / Skellefteå – det är skönt!”.

En lite mer oväntad Skellefteålåt tog sin in i svenskarnas medvetande 1971. Då var sångaren och låtskrivaren Lalla Hansson från Stockholm en stjärna på uppgående. Tillsammans med producenten Bengt Palmers och några av landets främsta studiomusiker spelade han in sitt debutalbum med amerikanska poplåtar som försetts med svensk text. Låten blev albumets titelspår var en version av The Bands ”Up on Cripple Creek”. Osannolikt nog fick låten den svenska titeln ”Upp till Ragvaldsträsk”, en by cirka 15 kilometer söder om Skellefteå som varken förr eller senare varit föremål för några serenader. ”Upp till Ragvaldstäsk jag tar mig / utan något fjäsk” sjunger Lalla i en låt som beskriver en kärleksaffär med en kvinna i byn. Själv hade Lalla ingen koppling till bygden. Idén kom från hans samarbetspartner Björn Håkansson som var med och skrev texten.

– Jag tror han hade släkt där. Men jag var uppe och tog bilder i samband med skivsläppet. Och den där låten är fortfarande aktuell i mitt liv. Folk frågar efter den när jag är ute och spelar, säger Lalla Hansson.

Så var det ”My home town”. En låt som är omöjlig att inte nämna när det handlar om Skellefteålåtar. 1988 gjorde The Wannadies, med sångaren Pär Wiksten i spetsen, sin första spelning på Norrhammarskolan. Två år senare gav gruppen ut det självbetitlade debutalbumet, där ”My home town” ingår.

– Den låten var otroligt viktig för oss i början och den mest spelade låten på radion då, säger Pär Wiksten.

Skivan kom att bana väg för en internationell kometkarriär för The Wannadies under 1990-talet. Skellefteå blev faktiskt något av ett popmusikaliskt epicentrum under indievågen, med band som This Perfect Day och skivbolaget A West Side Fabrication. Den kommunala musikskolan och musikgymnasiet fostrade musiker som Sahara Hotnights och Frida Hyvönen.

”My home town” har sedermera blivit en riktig klassiker och tolkats av flera andra artister, bland annat Annika Norlin som översatt den till ”Min hemstad”.

– I ärlighetens namn så tänkte vi aldrig att det var en hyllningslåt till Skellefteå förrän folk berättade att de tyckte att det var en sådan fin hyllning till stan. Låten handlar väl om en kille som saknar sin tjej som bor någon annanstans. Och nu bodde vi ju i Skellefteå, så då handlar den ju om stan, säger Pär med ett skratt.

Pär Wiksten är svag för låtar om hemorter. 1998 fick en samlingsskiva med bandet namnet ”Skellefteå”.

– Det finns ofta en slags romantisk nostalgi i låtar om ställen där man vuxit upp. Hög beröringsfaktor!

”My home town” har kommit att betyda mycket för gruppen.

– Den fångade väl bandets anda, någon slags lokalpatriotisk ”vi flytt int’”-känsla på ett bra sätt. Nu känns det nästan overkligt stort att den fortfarande lever, till viss del tack vare hockeyn, säger Pär.

Hockey, ja. Genom åren har det skrivits många låtar om och till Skellefteå AIK. Tidigt ute var Roffe Staads Kör och Orkester, som sålde sina hockeylåtar till flera klubbar runt om i Sverige. I Skellefteå blev resultatet sången ”Hela Guldstans favoriter" som innehåller odödliga läktarramsan ”S-K-E-LL-E-F-T-E-Å – let’s go!”

En annan minnesvärd AIK-sång ligger faktiskt just samme Pär Wiksten bakom. På låten ”Hela Sveriges AIK” från 2012 lät han sin då 7-åriga dotter Elsa sjunga en någon okonventionell ishockeyhymn, med rader som: ”Nord eller syd, stad eller by / och vi är jordens salt / smör, lingonsylt och malt”.

– Jag fick en förfrågan från Skellefteå AIK om jag kunde tänka mig att skriva en hymn till laget. Jag tackade naturligtvis nej, eftersom sporthymner är den musikgenre som är allra smörigast, lökigast och mest klyschtyngd av alla genrer, säger han.

Men förslaget var ändå omöjligt att stå emot i längden.

– En morgon dök fröet till ”Hela Sveriges AIK” upp. Så jag fortsatte att pyssla med den och försökte undvika vanliga fällor med ord som ”fanor” och ”eldar”. Idag är jag sjukt stolt över den. En perfekt psalm till mitt lag!

Låten lever sitt eget liv och sjungs fortfarande på läktare – och till och med på begravningar.

– En kompis mamma skrev ut noterna för att en kantor i Skåne skulle kunna spela den på kyrkorgeln när en Skelleftebo skulle begravas. Sådant är svårt att hantera för en ”flännis” (*gråtmild person, reds anmärkning) som jag, säger Pär Wiksten.

Laleh Pourkarim, mer känd under artistnamnet Laleh, har blivit en av landets mest folkkära artister under 2000-talet. 2007 och 2008 bodde hon i Skellefteåtrakten, som hon besökt i samband men en videoinspelning. Hon beskrev tiden i Västerbotten som ett sätt att få frid och kunna utforska en ny miljö. När hennes tredje album Me and Simon släpptes 2009 fanns flera spår från hennes västerbottniska år i låtarna. Låten ”Bjurö klubb” beskriver ett möte med en blåval och är inspirerad vandringar vid just Bjuröklubb, som ligger cirka 20 kilometer från E4:an utanför Lövånger, söder om Skellefteå.

– Jag har varit mycket i Norrland för att komma bort från storstaden. Man får frid så att man kan skriva, lugn och ro. Bjuröklubb är ett naturreservat där jag har varit mycket, har hon berättat i en intervju med nyhetsbyrån TT.

Idag är ”Bjurö klubb” en av hennes mest älskade låtar och en självklar livefavorit.

En något mindre streamad, men lika egensinnigt älskvärd artist är Erik Karlsson, som gör musik under namnet Chicagojazzen. Med bas i Skellefteå och Umeå har han som Chicagojazzen sedan 2006 släppt album, kassetter och digitala släpp på underjordiska etiketter som Zeon Light, Periferin och Irrlicht. Erik vägrar konsekvent att förhålla sig till några genregränser i sitt musikskapande. Den röda tråden har beskrivits som ”en stökig, brötig gör det själv-anda, en gnutta norrländsk lokalreferens och en ovilja att göra radiohits”. Och bland låttititlarna finns pärlor som ”Bränn ner Jörn”, ”Någon har frusit ihjäl på en p-ficka utanför Ånäset” och ”Jörnköket byggde denna spea kropp”, en hyllning till det storkök som lagade skolmaten till Skellefteå kommuns skolor under decennier.

– Jag har lite ambivalent inställning om platsspecifik musik. Ofta blir det rätt exkluderande mot lyssnaren när man förväntas känna till precis vilken göteborgsgata Håkan Hellström går ner för, eller vad för ogudaktigheter Ramones ska ägna sig åt när de besöker 53rd & 3rd street i New York. Därför är det väl delvis ett slags hämndbegär som ligger bakom att det finns så mycket lokala referenser i min musik, haha. Om jag ska behöva matas med referenser till platser jag inte känner till så kan gott folk som inte läser Norran få försöka dechiffrera vad mina låtar handlar om, säger Erik.

Även idag 2024 är musiklivet i Skellefteå i allra högsta grad levande. I den intensiva expansion som Skellefteå befinner sig tror många att en ny musikalisk storhetstid kan vänta runt hörnet. Namn som Röda Naglar, Kjells bänk, Hök, The Soulmate Society och Barons Court är några av de nya banden som poppat upp på den lokala scenen. Ett nygammalt tillskott på Skellefteås musikhimmel är Heelin, en popduo bestående av Skellefteåmusikerna Helena Melender och Elin Öhman. Båda med ett förflutet i rockbandet Soak The Sin, som av många spåddes bli Skellefteås nästa stora popexport i början av 00-talet. 2023 debuterade Heelin. En av deras första singlar heter ”Jag å Skellefteå”. En atmosfärisk sång med drivande trummor och en berättande text om att växa upp med stora drömmar i en mindre stad. Om med- och motgångar och att våga gå sin egen väg.

– Kompisar flyttade till andra städer för att plugga. Vi blev kvar här. Som unga musiker i den musikstad som Skellefteå var på den tiden kändes det rätt, säger Helena Melender.

”Jag trodde aldrig riktigt på / att det skulle bli vi två / jag å Skellefteå”, sjunger Helena i låten. Hon beskriver den som en vemodig hyllning till Skellefteå – den senaste i raden i en stolt tradition.

– Vi har fått uppleva så mycket, trots att vi stannade kvar. Jag antar att fler låtskrivare har känt samma stolthet som vi, vilket känns fint, säger hon.

Text av Olov Antonsson, som älskar låtar om hemstäder och själv skrivit flera låtar om Skellefteå, bland annat ”Johanna i parken” från 2016.