REPORTAGE

När platsen föder konsten

Historia, folksjäl och kärlek. Poeten Lo Ragnar Lindström drar sin inspiration från norra Sveriges landskap, Västerbotten och hemstaden Skellefteå i sin poesi om hem, natur, arv och identitet.

För den 27-åriga poeten Lo Ragnar Lindström är Skellefteå både hemstad och en stor inspirationskälla. Från gården strax utanför staden skapar den kraftfull poesi och prosa på ett sätt som blottar och berör. Ofta är temat kopplat till den egna, men också platsens identitet. Från nybyggarrötterna till idag. Det ger Lo Ragnars verk en högst personlig vinkel – och samtidigt hög igenkänningsfaktor för alla som känner platsen.

- Mitt skapande lever i någon sorts symbios med platsen, med naturen, med årstiderna, med marken och med rötterna. Oavsett vad jag skriver speglas platsen, historien och miljön, förklarar Lo Ragnar.

Det hyllade verket ”Kroppar i myrmarken” satte fart på karriären. 2022 vann den Aftonbladets pris ”Min eld” vilket sedan gett ringar på vattnet.

Lo Ragnar har senast varit aktuell med föreställningen ”Lo Ragnar och Nino - En poesiföreställning om glesbygd, tro och identitet” med Riksteatern. Genom en Sverigeturné har de gett sin poesi nytt liv på scen. Trots en lättnad att få komma hem, har turnén bjudit på intryck som driver skapandet framåt enligt Lo Ragnar.

- Att få framföra poesin live, i rummet där vi är, är som skrivande person lyxigt. Att förstå hur det landar i publiken. Det har varit storslaget att få möta all publik och ha det rummet. Vi är så närvarande tillsammans, men det är samtidigt mycket som utspelar sig i deras inre, berättar den.

”Det är så nära mig.Vattnet som bär mig, en sensationell sensation. Solen gassar, bränner den hud som kikar opp. Det luktar sjö och skog, det rörs kring mig. Bräms och nån sork i skogsbrynet eller nå. Jag är i skogen och jag är en del. Allt genomgår min kropp innan det når mig, men det finns ingen fördröjning längre. Alla sinnesintryck kommer direkt. Jag är i min kropp och vi är ett. Jag flyter på rygg och tillhör skogen.”

Ur ”Kroppar i myrmarken” av Lo Ragnar Lindström

Ett nytt kulturhus, stark befolkningstillväxt och en nyfunnen identitet för platsen Skellefteå gör att nya frågor kan ställas. Även Lo Ragnar gläds åt stadens utveckling, men är allt guld som glimmar? Att bevara folksjälen och gräsrotskulturen anser den särskilt viktigt när melodin som ekar genom Skellefteå idag heter tillväxt.

- De som hänger sin tro på tillväxten, det är deras glansdagar nu. Jag önskar att vi ser detta på ett långsiktigt sätt. Självklart ska vi glädjas över det, men jag hoppas att bredden och utrymmet ska fortsätta finnas. För mig är det gräsrotskulturen. Den måste få utrymme.

Gräsrotskulturen. Går den att definiera?

- Det är på ett sätt väldigt personligt. Gräsrötter handlar om kultur och engagemang. Det är kanske ett för snävt uttryck på det sättet. Det är folk som skapar för sig själva och för andra på sin plats, vi behöver inte få det via institutioner. Det hör ihop med engagemang för är man inte brydd i platsen, då har man inget intresse av att skapa där, förklarar den.

Hur kan det engagemanget se ut? Eller rättare sagt, hur ser det ut för dig?

- Jag ser aktivt på min omgivning och har starka relationer till mina nybyggarrötter inåt landet i Västerbotten. Deras historia, som också är min historia, har varit väldigt avgörande i mina tonår. Min kropp går inte att urskilja från marken eller platsen. Det går inte värja sig för, det är en väldigt värdefull insikt att ha och tillstånd att befinna sig i när jag skapar.

Är det just det som gjort att du stannat kvar i Skellefteå?

- Ja, vad fick mig att stanna kvar? Jag fick syn på kopplingen till platsen samtidigt som många andra bestämde sig för att det var dags att dra. Att gå emot normen och säga ”Varför ska jag inte få finnas här?” var en stor del. Det handlade nog om en del tjurskallighet och revolt.

Text: Sofia Hedenström

Foto: Tilda Olofsgård