REPORTAGE

Från trång lägenhet till hållbar gårdsidyll

Josefine och Mirja Egefjord bodde tidigare i en centralt belägen lägenhet i Skellefteå, med en längtan efter ett liv närmare naturen, som blev allt starkare. En längtan som resulterade i att de sen 2022 lever på sin gård i Gummarksnoret, där deras vardag präglas av hållbarhet, gemenskap, djur och en hel del kreativitet.

Känslan av att de liksom vuxit ur lägenhetslivet kom successivt. Den eskalerade i takt med att det blev allt tydligare att deras boendesituation inte gav utrymmet de behövde för sina intressen.

– Det var när vi bodde i stan och hade gjort om paviljongen på baksidan till en liten snickarbod vi insåg att nej, det här är inte hållbart, vi kan nog inte bo i lägenhet längre, minns Josefine. Det ledde till en husjakt med målet att hitta ett hus ganska nära stan med en lantlig inramning. Att de hamnade på just den gård där de bor idag var något de själva ser som en lyckosam slump.

– Vi åkte förbi gården efter en annan husvisning och sa "den där står det vårt namn på", utan att veta om att den faktiskt skulle dyka upp på marknaden som ett alternativ, berättar Josefine. Efter att ha förlorat budgivningen på ett annat mindre hus fick de veta att den där drömgården faktiskt var på väg upp till försäljning. Mirja minns hur de la ett bud och sedan förväntade sig att budgivningen skulle sticka iväg, med tanke på hur marknaden såg ut då.

– Men så blev det inte. Det gick ett bra tag utan att vi hörde något men så plötsligt fick vi beskedet att säljarna faktiskt föredrog att sälja till just oss. Eftersom gården var säljarnas föräldrahem var de mycket angelägna om att gården skulle hamna i, vad de kände, var rätt händer.

– Jag tror de förstod och uppskattade hur vi såg på gården, och att vi skulle förvalta den väl. Just därför känns det extra fint – att vi verkligen fick ett förtroende. Det gör att man värderar det mycket högre, säger Josefine.

En ny gemenskap

Flytten från stan till landet innebar inte bara en ny miljö, utan också ett nytt socialt sammanhang. Josefine och Mirja gjorde redan från början en medveten insats för att bli en del av bygemenskapen.

– För oss var det nog ganska enkelt eftersom vi är så pass öppna som personer. Vi gick med i byagruppen på Facebook redan innan vi fick nycklarna till huset – där presenterade vi oss och gav en mer eller mindre stående inbjudan att komma förbi på en kopp kaffe och säga hej, berättar Josefine.

Gemenskapen i byn har blivit något de värderar högt. Det är en gemenskap som präglas mycket av samarbete där alla är väldigt bekväma med att både be om hjälp och hugga i och bidra när man kan hjälpa till. Som exempel nämner Josefine hur man täcker upp för varandra och hjälper till med djuren när det behövs.

– Vi fick låna en bagge när vi skulle ha lamm, och när vi skulle skaffa höns fick vi kycklingar. Sedan dess har vi skänkt kycklingar vidare. Vi hjälper också varandra med att ta hand om djuren när någon är bortrest.

Mirja håller med och lyfter fram hur alla i byn hjälper varandra med sina respektive styrkor.

– Vi har fortfarande inte behövt köpa någon traktor. Vi blev till och med avrådda av vår granne eftersom vi får låna deras. Alla bidrar med det de är bra på, så att alla tjänar på att man hjälps åt och ingen behöver göra allt själv. Ett stående sommarinslag i byn är byaloppisen, som Josefine och Mirja hjälpt till att blåsa nytt liv i efter pandemin.

– Vi tycker det är jättekul att alla är så engagerade och att vi får vara med och inspirera till återbruk, säger Josefine.

Kreativ hållbarhet

Mirja och Josefine har tagit sig an utmaningen att bli så självhushållande som möjligt. Något som framgår tydligt för alla som följer deras gårdsliv på Instagram-kontot, @livetinoret.

– Vi tar tillvara på allt som går, som frukt och bär. Jag jagar, så vi köper inte kött över huvud taget men kan byta till oss fisk, eller som nu senast, en gris. För oss har det nog också blivit lite av en sport – att utmana oss själva till att vara så självhushållande det bara går, säger Mirja. Sedan ett fem år gammalt nyårslöfte köper de inte längre nya kläder utan håller sig helt till second hand. Josefine har dessutom hittat en oväntad men logisk källa till motivation för en mer hållbar livsstil. Nämligen tippen.

– Det är sjukt vad som slängs, så vi har börjat uppmana människor att ge oss möbler och saker som de tänkt slänga. Om det är en byrå så målar vi om den och kanske byter beslag. Om vi gillar resultatet och har utrymme behåller vi den, annars säljer vi den på loppisen, berättar Josefine. Huvudsaken är att den där byrån får leva vidare. Fokuset på hållbarhet uppmuntrar och inbjuder även till kreativitet. Något som tydligt återspeglas i hur de inreder sitt hem.

– Med återbruk måste man vara öppen. Du kan inte förvänta dig att hitta fem matchande ljusstakar om du köper begagnat. Sen är den utmaningen väldigt rolig när det kommer till inredning – att kunna matcha udda saker med varandra, säger Josefine.

Utmaningar längs vägen

Att ta över en gammal gård och sköta det mesta själva har inte varit utan sina utmaningar. Den där rosaskimrande bilden av livet på landet har ibland fått ge vika för en inte fullt lika smickrande verklighet.

– Snömängden och att ta tillvara på alla bär, utbrister Josefine nästan reflexmässigt när hon tänker på några av utmaningarna. En av de största utmaningarna kom när de skulle ta hand om lamm för första gången. Ursprungligen hade de inte tänkt ha får själva, men när de väl tog sig an fyra sommarfår, kunde de inte släppa dem. Så sommarårens status uppgraderade ganska omgående till året runt-får.

– Vi hade bara haft fåren ett år och skulle få lamm. Då lyckades vi verkligen pricka in alla problem man kan råka ut för i det sammanhanget – en tacka blev sjuk, lammen fick flaskmatas, det var en kall vårvinter och problem med fodret. Det var kämpigt, säger Mirja. Trots de utmaningar de stött på, ser de det som en del av paketet. Att varje motgång gör nästa lite enklare att hantera.

– Nu är vi förberedda till nästa gång, oavsett vad som händer, säger Mirja. Vi har redan testat värsta falls-scenariot, så det kan bara bli bättre.

Att fokusera på det som är kul

Trots att både gården och huset innebär en hel del arbete, har varken Mirja eller Josefine låtit sig överväldigas av det. De har hela tiden påmint sig själva om varför de flyttade till Gummarksnoret.

– Vi försöker hela tiden att fokusera på delarna som vi tycker är kul och som vi mår bra av att göra, säger Mirja. Det finns många måsten, men så länge man tar det lugnt, prioriterar det mest akuta och samtidigt ger sig tid att göra det där man tycker är roligt, så löser det sig. Man ska inte lägga en massa onödiga krav på sig själv. De har också lärt sig vikten av att vara flexibla och öppna för att förutsättningar ändras sig längs vägen under ett projekt.

– Vi gick in i det här med inställningen att vi inte ska renovera sönder vårt förhållande, att det ska ge mer än vad det tar, och den balansen tycker jag vi har lyckats med. Sen gillar vi verkligen processen och det gör nog att man uppskattar slutresultatet mer, säger Josefine. De har fokuserat på ett rum eller projekt i taget för att undvika att känna att de bor på en byggarbetsplats.

Under renoveringen har huset i sig varit den främsta inspirationskällan, eftersom Mirja och Josefine vill bevara karaktären det hade redan innan de flyttade in.

– Huset får själv bestämma kan man säga, och vår stil passar med husets. Det var befriande att kunna välja storblommiga tapeter eftersom det är vad som passar huset, säger Mirja.

– Vi hade en helt annan stil i lägenheten, mer industriellt, medan det här huset bjuder in till något annat. Och det har blivit så rätt. Jag har aldrig känt mig så hemma någonstans, konstaterar Josefine.

Text: Jimmy Hovrén

Foto: Tilda Olofsgård