REPORTAGE

Agnes känner sig rik i Penningskrinet

När hon kom till Skellefteå en regnig augustidag för åtta år sedan kändes allt som en galen idé. Men redan en månad senare visste Agnieszka Boeske från Polen att hon hade hittat hem.

– Sedan sa jag för första gången i mitt liv: jag har hittat hem. Jag kommer dö i Skellefteå, säger hon.

Agnieszka, eller Agnes som hon oftast kallas, är född i den polska staden Chodziez, några timmars bilfärd från huvudstaden Warszawa. Som student valde hon att läsa Balkanstudier, med fokus på språk och antropologi.

– Jag lärde mig makedonska och albanska och bodde både i Skopje, Kosovo och Albanien. Jag blev förälskad i hela regionen. Den kulturella mångfalden som finns där gav mig en djup förståelse för olika samhällen, säger hon.

När studierna var avklarade och det första jobbet väntade hemma i Polen kände hon att något saknades.

– Jag insåg att varken Polen eller Balkan var mitt hem. När man pluggar antropologi börjar man se sin egen kultur som en bland många. Jag började fundera över om jag någonsin skulle känna mig riktigt hemma någonstans, säger hon.

Ett nytt kapitel

För snart tio år sedan bestämde sig Agnes och hennes man Konrad för att lämna Polen. Den politiska utvecklingen i landet, bland annat med inskränkningar i mediernas frihet, kändes alltmer oroande och de längtade efter ett nytt kapitel i livet.

Konrad sökte till en av världens mest ansedda träteknikutbildningar på Campus Skellefteå. Antagningen var begränsad till fem studenter om året.

– Jag tänkte att det aldrig skulle hända, så jag googlade inte ens var Skellefteå låg. Men en dag kom beskedet: han hade blivit antagen. Då förstod vi att livet skulle förändras totalt.

Första intrycket blev dock allt annat än välkomnande.

– Det ösregnade, centrum var tomt och universitetet stängt. Jag minns att vi kom till Kanalgatan och det var ingen människa ute. Jag tänkte: vad är det här för spökstad? Men redan efter en månad kände jag en stark känsla av trygghet. Något jag aldrig känt tidigare.

Vägen in i samhället

Att komma till Sverige utan att kunna språket var en utmaning. Agnes började läsa svenska på SFI och arbetade först som städerska och servitris.

– Jag valde medvetet att söka arbeten som var nära människor och som gav mig en möjlighet att öva på grundläggande fraser, säger hon.

Så småningom sökte hon – och fick – anställning som projektledare på Skellefteå kommun. Ett jobb hon beskriver som sitt drömjobb.

– När jag fick chansen sa jag till min chef: jag kommer jobba med det här så länge jag får. Det finns inget bättre för mig än att få ge tillbaka till den stad som gett mig trygghet!

Här finns naturen nära, men också kultur, industri och möjligheter. Skellefteå är en liten stad, men man förlorar ingenting. Det är lyxen med att bo här, säger hon.

Djurvänner

I dag bor Agnes och hennes man i ett egenritat hus i området Penningskrinet, vid havet på vägen mot Ursviken. På många sätt är det ett ganska vanligt hus med faluröda väggar. Men det är också ganska ovanligt – det finns till exempel ett särskilt rum för parets två grisar! Både Agnes och Konrad är nämligen stora djurvänner.

– Grisarna är våra sällskapsdjur. Många blir förvånade, men de är precis som hundar – lekfulla och sociala. Jag visar ofta upp dem på Instagram, och ibland hör folk av sig och säger att de slutat äta griskött efter att ha sett våra djur leka. Det är månadens bästa ögonblick för mig, säger hon.

Tillsammans med grisarna, getter, nio katter och två hundar beskriver hon livet i Penningskrinet som att bo på en liten bondgård.

– Vi reser inte särskilt mycket, utan trivs bäst här hemma. Att ta hand om djur har blivit vår livsstil, och det ger oss enorm glädje.

Vintern är lyckan

Trots mörka vintrar och kyla, som ofta skrämmer bort andra har Agnes hittat sin favoritårstid i just vintern.

– Många frågar varför vi valt mörker och kyla. Men för mig är vintern lyckan. Här finns naturen nära, men också kultur, industri och möjligheter. Skellefteå är en liten stad, men man förlorar ingenting. Det är lyxen med att bo här, säger hon.

Hon har hunnit se Skellefteå växa och delvis förändras under de 8 år hon bott här.

– Skellefteå har alltid haft en balans mellan det lilla samhället och de stora möjligheterna. Det finns industri och olika möjligheter att jobba. Ibland undrar jag: Hur lyckades Skellefteå få allt att fungera så bra? Att man kan jobba i det yrke man vill och bo i skogen? Det älskar jag med Skellefteå. Och jag älskar att Skellefteå är ganska litet.

Här finns allt som gör mig lycklig

När vänner berättar om hur fantastiskt Polen är att resa till, rycker Agnes på axlarna.

– Det är lätt att bygga en bild av ett land när man åker dit som turist. Men vill man verkligen förstå måste man flytta dit och leva där en längre tid.

Själv tvekar hon inte längre om var hon hör hemma.

– Jag har bott i Kosovo, Makedonien, Albanien och Polen, men jag har aldrig känt mig så hemma som i Skellefteå. Här finns allt som gör mig lycklig – människor som bryr sig, tid för eftertanke och naturen runt hörnet. Här vill jag bo resten av mitt liv, säger hon.

Text: Olov Antonsson

Foto: Tilda Olofsgård