REPORTAGE

Bondeliv på tillväxt

För att driva ett lantbruk i dag krävs det nytänkande. För Rebecka och Filip Westermark som övertog en släktgård i Sjöbotten blev svaret äpplen.

Konstigt nog började allt med ett bananskal.

2020 tog Filip och Rebecka över gården i Sjöbotten. Föräldrarna till Filip flyttade några hundra meter bort, till farfars gamla hus. Det blev en sorts rockad inom familjen – gården skulle leva vidare, men inte på exakt samma sätt som tidigare.

– Vi kunde inte bygga ut ladugården, konstaterar Rebecka. Då får man börja i andra änden. Vad går faktiskt att göra här? Vilka möjligheter har vi, just på vår gård? Alla ställen har sina unika förutsättningar och det gäller att tänka brett.

Att det skulle bli äpplen var aldrig planen. Det var en bekant till Filips föräldrar som hörde av sig, hon var involverad i ett EU-projekt i samarbete med Brännlands Iscider. Frågan var om de ville vara med och testa storskalig äppelodling i norr?

Det här var precis i gränsen mellan övertagandet så föräldrarna hänvisade frågan vidare till de blivande ägarna.

– Vi halkade egentligen in på ett bananskal – eller äppelskal kanske man ska säga. Och så stod vi där, med ett erbjudande som var lite för roligt för att tacka nej till.

Månaderna gick och innan äppelträden anlände hann de föra en dialog med Brännlands iscider och förbereda där äppelträden skulle planteras.

– En morgon knackade en chaufför från Finland på dörren och sa att han hade 1000 plantor på släp. Det var bara att starta upp, säger Filip.

Att gården skulle heta Äppeluddens Lantbruk kändes som en självklarhet.

Tajmingen visade sig vara rätt. Både Rebecka och Filip kände att det var dags att pröva något nytt. De var redan i gång med lantbruket, men såg också behovet av att tänka långsiktigt.

– Om man driver en mindre gård idag måste man nästan diversifiera, säger Filip. Det ökar chanserna att få det att gå runt.

Filip är alltså uppvuxen på gården men även Rebecka hade erfarenhet från lantbruk. Hon växte upp på sin släktgård, med ladugård och hästar, och tjatade sig som barn till att få en egen potatisodling.

Direkt efter gymnasiet sökte hon jobb – och hamnade hos Filips föräldrar i Sjöbotten.

– Och här blev jag kvar, skrattar hon. Det är något i det här livet jag alltid dragits till. Årstiderna, rutinerna, att få vara ute. Jag tycker det är så vackert att följa året genom naturen och djuren. Kalvarna, svanarnas ankomst, vårbruket. Man känner att man är en del av något större, menar hon.

I dag står det omkring 1000 äppelträd på en lägda bakom bostadshuset och ladugården. Prydligt uppradade och med rötterna nerborrade i Sjöbottenmyllan.

De flesta har klarat sig bra, trots att de planterats i en av Sveriges tuffare växtzoner. Förklaringen ligger delvis i sorterna – många är finska och ryska, utvalda för sin tålighet – men också i hur de planterats. Rebecka och Filip ordnade upphöjda bäddar för att slippa vårens blöta marker och få en liten temperaturskjuts.

– Bara att komma upp några decimeter kan göra att vi går från zon 5 till zon 4 i praktiken, säger Filip. Det blir varmare lite tidigare på våren, och det är ofta avgörande.

Totalt har de planterat 34 olika sorter. Några har redan börjat ge frukt, men det är först nu de börjar få en känsla för vilka som kommer fungera långsiktigt.

– Vinterkanel alltså… jag blev helt lyrisk, säger Rebecka och skrattar. Den smakade typ hallonsoda. Pekka var mer åt körsbär, alla äpplen vi provat är goda på olika sätt.

– Vi får ofta höra att folk tycker två träd på tomten är mycket. Då får man lite perspektiv när man står här ute, säger Filip.

– Kom då kossera, kom då kossera, hojtar båda i kör och visslar till.

Det dröjer inte många sekunder innan gensvaret råmar från andra sidan hagen.

Snart står ett 20-tal kossor där och väntar på att få något gott. Svante, Sota och äldsta damen Silva och alla andra av raserna SKB och Jersey samt vissa korsningar med Angus. Alla tre raser av nötkreatur är utvalda tack vare sitt marmorerade och fina kött.

Tanken är att skapa ett kretslopp. Fåren betar gärna där ogräset skräppa växer – ett ogräs som korna undviker – och man har planer på att starta upp biodling för pollinering, och sätta upp holkar för att locka fåglar som äter steklar.

– Ekologiskt är såklart bra, men vi vill att hela systemet ska hänga ihop, säger Rebecka. Det ska ge något tillbaka. Vi lägger hellre vår tid på lamningar än på att rycka ogräs för hand.

Vardagen är ett pussel, men skiljer sig rejält från ett vanligt familjepussel.

De har numera en dotter som hunnit bli tre år, Rebecka pluggar till textillärare, och Filip har ett jobb som lärare på Naturbruksgymnasiet i Burträsk. Arbetet på gården varierar kraftigt beroende på säsong. Nu på hösten är det skörd, beskärning – och sena kvällar med övriga gården.

– Det är ju inte direkt nio till fem, säger Filip. Det blir ofta sent. Men man vänjer sig och vi hjälps åt.

– Jag tar morgonen med dottern, lämnar på förskolan och fixar med djuren, berättar Rebecka. Sen går dagen i ett. Vi äter ihop, sen nattar jag dottern och han kör ett kvällspass där ute. Inne är vi väl runt halv elva?

– Det är det där med mörkret, säger Filip. På hösten krymper fönstret att göra något vettigt ute om kvällarna.

Ändå känns det värt det. De båda är överens om att det är viljan att göra något meningsfullt som driver dem. Att få se resultat – inte bara i form av äpplen, kött eller ull, utan i helheten.

– Vi vill kunna lämna vår plats på jorden i ett gott skick till de som kommer efter oss. Det är det som gör att man fortsätter, även de dagar man undrar vad man håller på med, säger Rebecka.

– Och så är det roligt, säger Filip. Det måste det vara, annars håller man inte i längden.

Text: Daniel Bergeman

Foto: Patrick Degerman