REPORTAGE

Plywooddrömmen i Innervik

Det började som ännu ett bygge. Snickaren Alexander Brinkman hade köpt en tomt i utkanten av Innervik med tanken att resa ett hus och sälja vidare. Men när han träffade Lydia Broström tog projektet en ny riktning.

Det som skulle ha blivit ett försäljningsobjekt blev i stället deras gemensamma hem.

Plywoodhuset!

Alexander hade hunnit gjuta en platta på tomten och med viss symbolik kanske man kan läsa in att det också skulle bli deras gemensamma grund. I den vevan träffades nämligen Alexander och Julia och det blev snabbt ett projekt tillsammans.

Under nästan ett år byggde de på fritiden, och som snickare var det såklart naturligt att Alexander tog byggpassen. Kvällar och helger gick åt till att resa väggar, regla, såga, spika och allt som hör till. El och VVS tog de hjälp med, men resten gjorde de själva.

– Det är ju slitsamt, men också väldigt roligt att bygga själv. Man får en annan relation till huset när man gjort det mesta med egna händer, säger Alexander.

Våren 2020 gick flyttlasset till det nybyggda huset och kort därefter föddes sonen Ralf, och huset kunde börja leva sitt eget liv tillsammans med familjen.

Det mest iögonfallande i huset är väggarna. I stället för gips valde de att klä allt i putsad, kvistfri plywood. Hörn och skarvar är gerade, alltså sågade i vinkel, så att ytorna möts utan synligt ändträ.

– Det tar längre tid men gör stor skillnad. Passformen blir bättre och hela väggytan får ett renare uttryck, säger Alexander.

Lydia var tveksam i början men har sedan dess svängt helt.

– Nu kan jag inte tänka mig något annat. Det ger en värme som gör hela huset.

När huset stod klart började nästa fas: att fylla det med möbler och istället för att köpa något som kanske inte kändes helt hundra rätt, så återgick de till ritbordet. Tillsammans designades det matbord, soffbord, tv-möbel och sängbord – allt med exakta mått för att passa rummen. Garaget har fått tjänstgöra som snickeri.

– Vi gillar att hålla på båda två. Det är nästan meditativt att stå där och jobba tillsammans, säger Lydia.

Hon har alltid haft intresset för inredning. Som barn möblerade hon om hemma tills hennes pappa gav upp. I dag blandar hon nytt med loppisfynd och möbelsnickerierna.

– Det är känslan som styr. Om ett föremål stannar kvar i tanken efter en loppisrunda, då vet jag att det ska med hem och känns det rätt så hittar det också lättare sin plats i hemmet, menar hon.

Även ute har de byggt bit för bit. Två farstukvistar, en stor altan, eldstad och nytt staket har vuxit fram under åren. Resten av intrycken och gemenskapsytorna får skogen och åkrarna stå för.

– Vi har velat låta det ta tid. Då blir det mer naturligt, säger Alexander.

Den ena farstukvisten blev en favorit – en plats att gå in under när vädret är sämre. Altanen är stor, men för Alexander och Lydia handlar det om att hela tiden förlänga utemiljön och skapa fler platser att vara på.

– Vi vill vara ute mycket, och då känns det viktigt att gården hänger ihop. Utemiljön är väldigt trevlig i dag, och vi har fått till en bra röd tråd. Det ska inte vara vräkigt utan passa in, och de stenplattor vi lagt ute bryter av på ett fint sätt.

Samtidigt konstaterar Alexander att det är svårt att bygga ett hus som får själ direkt.

– Det är något man uppskattar med gamla hus – knarrande golv och väggar som lutar lite. Det tar tid innan ett nytt hus får samma hemtrevliga känsla, men där har Lydia bidragit till att det blivit ett riktigt trevligt hem. Hennes val har varit så fina, och det är roligt att vi tycker så lika – oftast, tillägger han leende.

Och att vara snickare har såklart sina fördelar. Kostnaden blir lägre, även om ett husbygge aldrig är gratis.

– Man får olika förmåner i olika jobb. För mig är det här en. Men det gäller att vara realistisk, inte köra glädjekalkyler och absolut inte tumma på kvaliteten.

Fem år efter inflytten händer det fortfarande saker i huset. Just nu skissar de på en sänggavel till sonen Ralfs rum. Efter det blir det fler lösningar ute, och kanske, någon gång längre fram, ett nytt hus.

– Vi gillar att drömma och skapa. Det här huset är rätt för oss nu, men det behöver inte vara vårt sista, säger Lydia.

Text: Daniel Bergeman

Foto: Jonas Westling