REPORTAGE

Made by Markus

– Jag har inga mål längre. Eller jo, jag hade mål. Men de har jag redan passerat.

Det låter självsäkert, men hos Markus Richtmann finns ett återkommande tvivel på om det han gör verkligen håller.

Markus lyfter upp en väska i kamouflagemönstrat läder och vänder den långsamt i händerna. Det är en modell han själv kallar för mailman-väskan.

– När jag ser den på rätt person förstår jag plötsligt hur bra det kan bli. Då händer något.

Hans märke heter Richtmann, men själv lever han i två yrkesvärldar som entreprenör fast på olika sätt drar åt samma håll. Ena halvan av tiden tillbringar han här inne i garaget, med läder i alla dess färger, pressmaskinen och sömmar som måste sitta exakt. Den andra halvan är han på restaurangen Stadskällaren, där han fortfarande har ett finger med i både menyer och verksamhet.

– Jag gillar att lära mig saker på djupet. Det är både min styrka och mitt problem. När jag väl börjar med något blir jag helt inne i det och då växer kraven som jag har på mig själv.

Det märks när han arbetar. Ribban hamnar högt, ibland för högt. Det räcker inte att en väska fungerar, den måste också kännas rätt. Och när det för en stund blir tyst i inkorgen ett tag kommer tvivlet snabbt, även om han vet att efterfrågan finns där.

– Då tänker jag direkt att det inte är tillräckligt bra, så fungerar jag bara.

Allt ska som bekant starta någonstans. För Markus var det när en kompis ville ha en korthållare. Markus sydde en och fick fyrtio kronor. Sedan ville någon annan ha en väska, och sedan ytterligare någon. Beställningarna fortsatte komma, och när han utsågs till Design Talents 2025 på Formex vågade han ta nästa steg. Han köpte en bättre symaskin och började fundera på hur han skulle visa upp det han gjorde på en hemsida.

– Små saker, men varje steg gjorde det lite mer på riktigt för mig personligen.

Våren 2025 tog han ett större beslut. Källaren i huset räckte inte längre till, så garaget byggdes om till verkstad. Golvet gjöts om, väggarna isolerades och inredningen byggdes på plats.

– Jag var tvungen att prova. Det fanns en marknad, folk gillade grejerna och jag kunde ta betalt. Då måste man ju se hur långt det kan bära.

Försäljningen tog fart runt jul i fjol.

– Det slog alla mina fantasier. Helt plötsligt kom det beställningar från håll jag aldrig hade tänkt på.

Vilka är dina kunder?

– De har alla sina olika anledningar för att ge bort något som är gjort med händerna från ett garage i Skellefteå. Någon vill ge bort en personlig grej. Någon annan gillar form och material. En tredje vill bära en accessoar som inte kommer från en fabrik.

– Det är så kul att sälja en väska till en stad, för då kan det plötsligt dyka upp fler beställningar efter ett tag. Då har någon uppenbarligen sett väskan och gillat den.

Ett tydligt skifte kom när väskorna hamnade på rätt försäljningsplatser. Först på prestigefulla Artipelag på Värmdö där de fick ta plats i museets designbutik.

– Första gången jag såg mina grejer där inne var det som om allt ändrade form. Folk stannade och tittade. Då kände jag att det inte bara var något jag höll på med hemma längre.

Sedan skrevs ett helt uppslag i SAS-tidningen Scanmag.

Det gav ringar på vattnet.

Under samma period började också nya sammanhang öppna sig internationellt. I januari 2026 blev han återigen uttagen till Design Talents på Formex och kort därefter kom ytterligare en inbjudan – den här gången från väskdesignern Emily Blumenthal, som bjöd in honom att ställa ut i New York.

– Det är stort, så klart. Men också lite overkligt. Jag försöker mest fortsätta jobba på samma sätt och låta saker få ta den tid de behöver.

Markus skrattar när han beskriver sig själv som en sorts arbetsnarkoman.

– Jag behöver hela tiden något nytt att bita i. Jag kan stå här i fjorton timmar och bygga om något utan att märka att tiden går.

– Det som är roligt som kock är att stå mitt i servicen. Nu gör jag det bara i mindre doser. Jag är inne några timmar och lagar det som måste lagas, resten är administration.

I stället lägger han mer tid på väskorna och givetvis finns hans alster att hitta även på inredningsbutiken Ingmar på hemmaplan i Skellefteå, men nästa steg är att hitta fler återförsäljare.

– Marknaden finns längre söderut. Köpenhamn, Stockholm, Spanien. Det är dit grejerna rör sig nu.

Han pratar också om friheten som entreprenör.

– Jag vill kunna jaga på hösten och jobba hårt resten av året. Jag är ändå femtio år. Man kan inte köra på hur länge som helst och tro att kroppen ska vara med.

Han plockar upp en ny väska och drar fingrarna över sömmen.

– Jag är egentligen förvånad över att jag kan det här. Det är inte många som gör det på det här sättet. För mig handlar det om hur funktion och form hänger ihop. Designen är såklart det som syns först, men det är hantverket som avgör om det håller.

Garaget på Norrböle har långt ifrån känslan av en fabrik, men det är härifrån väskorna börjar sin resa.

– När rätt person bär mina grejer så händer något. Då vet jag varför jag sitter här.