REPORTAGE

Idrotten håller grannbyarna levande

I snart hundra år har det spelats fotboll i Ostvik och Drängsmark.
Här klipps det gräs, kokas kaffe och spelas fotboll. Allt med ideella krafter.
– Vi gör det tillsammans. Det funkar i en by, säger Ulrica Marklund, ungdomsansvarig i föreningen.

Slå upp ordet idrottsromantik i valfri ordbok och chansen är stor att en bild på idrottsplatsen Sjöberga i Ostvik, två mil norr om Skellefteå, dyker upp. Så borde det åtminstone vara. För den här platsen är sinnebilden av det levande föreningslivet.

Det är sensommarkväll och träning för ungdomslagen i Ostvik/Drängsmark IK. De två grannbyarna och tidigare rivalerna har slagit sig samman och spelar numera tillsammans. Från omklädningsrummet anas den där svaga men omisskännliga doften av liniment som känns obligatorisk på just sådana här idrottsplatser.

Den här kvällen är det flera barn- och ungdomslag som tränar. Pojkar 11/12 år är igång på stora planen. Missar någon målet med ett skott hamnar bollen på baksidan av någon av tomterna på Häggbärsgatan. På lilla konstgräsplanen intill skolan tränar mixgruppen för pojkar och flickor födda 2018. Ett stenkast bort, nere vid sjön, ligger en tredje plan, som går under namnet Sjönära.

– Att vi kan ha så mycket aktivitet bygger mycket på att föräldrarna ställer upp och är ledare. Det gäller att ha möten och peppa dem och ordna utbildning för alla som vill. Vi gör det tillsammans och alla får vara med, säger Ulrica Marklund.

Hon kom hit som inflyttad stadsbo när hon träffade sin Anders, men blev snart en självklar del av byn.
– Jag bestämde mig snabbt för att inte bara bli ”Anders fru”. Jag ville vara jag, Ulrica. Jag spelade själv fotboll då och började spela i Ostvik. Sen har jag fortsatt engagera mig.

Till vardags arbetar Ulrica som skräddare på Västerbottensteatern i Skellefteå. Men kvällarna tillbringar hon ofta här bland barn, bollar och bygemenskap.

– Jag tycker det är viktigt att hålla på med ungdomar. Jag har varit tränare för båda mina barn. Man får så mycket tillbaka. Man lär känna barnens kompisar och man vet vem föräldrarna är. Jag skulle inte vilja byta bort det!

Just nu är det mest fotboll i klubben, men de har haft både innebandy, hockey, dans och käpphästridning.

– Vi hoppar på det som barnen vill göra. Och vi försöker hålla igång alla, även våra pensionärer. De träffas varje vardagsmorgon och tar en promenad och en kopp kaffe på kansliet efteråt. De kallar sig Antikrundan, säger Ulrica.

En livsstil

Vid klubbhuset står Mikael ”Mygga” Lindgren. Han är ordförande i Ostviks IK och hittas ofta här på Sjöberga.

– Två timmar före match fixar jag i ordning allting. Sen är jag oftast kvar en timme efter och stökar bort. När det är träningar ska jag mer se till att det rullar på. Det ska finnas material, det ska vara upplåst och fotbollsplanen ska vara klippt och kritad.

Mikael har varit engagerad sedan han själv var pojklagsspelare, och föreningen har funnits med honom genom livet.

– Det är en fin gemenskap. Det blir lite av en livsstil att hålla på, säger han.

Samarbete

Byn Ostvik har drygt 500 invånare, Drängsmark runt 500, och så finns det närliggande byar. Tillsammans har de tolv lag i ungdomsserierna i fotboll plus två herrlag, ett i division fem och ett i sexan. Det viktigaste, menar Mikael, är att alla får spela.

Att få ekonomin att gå ihop är inte alltid alldeles enkelt.

– Det är dyrt att driva lag, men vi har en veterancup som drar in pengar. Och så hjälper vi till på byns revy vartannat år. Där ramlar det in en slant.

Att kalla honom eldsjäl är knappast en överdrift.

– Men det finns fler än mig. Utan eldsjälar funkar inga föreningar. Det är bara att bita ihop, säger han och skrattar.

Det har blivit dags att avsluta kvällens träning. Koner, västar och bollar plockas in, medan solen sjunker allt lägre över Sjöberga. Mikael tittar ut över planen och på frågan om hur han ser på framtiden för idrotten i byn tvekar han inte.

– Båda byarna växer. Jag tror att föreningen kommer att rulla på i framtiden också. Jag är hoppfull, säger Mikael. 

Text: Olov Antonsson

Foto: Patrick Degerman