Bilder valda med omsorg
”Bilder valda med omsorg” är ett fotoprojekt som vill nyansera bilden av hur det är att jobba i omsorgsnära yrken i Skellefteå kommun. Frida, Hannele, Elin och Moharam delar med sig av sin vardag och berättar om vad som gör deras yrke till något alldeles särskilt.
Det här är bilder valda med omsorg.
Delar av utställningen visas i Sara kulturhus 28 april–7 maj.
Hannele Kohkoinen, demens- och psykiatrispecialiserad undersköterska, hemtjänsten Lövånger
För Hannele Kohkoinen handlar jobbet om de små, men avgörande ögonblicken. När hon ser bilden av sig själv i en kram med en äldre person, vet hon precis varför hon har valt det här yrket. "Det är mötena som betyder allt. När jag kommer tillbaka efter att ha varit borta ett tag och de äldre lyser upp, när de vill ha en kram – då vet jag att jag gör skillnad."
"När jag ser bilden av den där kramen, då vet jag varför jag gör det här"
Hannele har vidareutbildat sig till demens- och psykiatrispecialiserad undersköterska. Under utbildningen fick hon med sig ett mantra: att alltid se individen. Varje arbetsdag kliver hon in i en annan människas hem och liv. Det handlar om att läsa av ett ansikte, en kroppshållning, att känna av stämningen i rummet. "Man kan inte bara kliva in och göra sitt jobb. Man måste vara närvarande, känna av hur personen mår och vad de behöver just där och då."
Hon minns särskilt ett möte med en dam i en by utanför Skellefteå. "Hon tittade på mig, jag tittade på henne. Inga ord behövde sägas. Jag satte mig bara bredvid och strök henne över ryggen. Då började hon gråta. Det är magiskt att man ibland inte behöver säga någonting. Man behöver bara se på varandra."
Men jobbet är inte alltid enkelt. "Det kan vara skit, det är stressigt. Jag kan också få nog och tänka: ‘Ska det fortsätta så här vill jag inte vara kvar’. Men när jag funderar på varför jag ändå stannar, då vet jag svaret. När jag var sjukskriven och helt borta från jobbet insåg jag hur mycket jag saknade de äldre. Jag saknade mina kollegor. Jag ville tillbaka. Och det betyder ju att jag är på rätt ställe”, avslutar Hannele.
Hannele har vidareutbildat sig till demens- och psykiatrispecialiserad undersköterska. Under utbildningen fick hon med sig ett mantra: att alltid se individen. Varje arbetsdag kliver hon in i en annan människas hem och liv. Det handlar om att läsa av ett ansikte, en kroppshållning, att känna av stämningen i rummet. "Man kan inte bara kliva in och göra sitt jobb. Man måste vara närvarande, känna av hur personen mår och vad de behöver just där och då."
Hon minns särskilt ett möte med en dam i en by utanför Skellefteå. "Hon tittade på mig, jag tittade på henne. Inga ord behövde sägas. Jag satte mig bara bredvid och strök henne över ryggen. Då började hon gråta. Det är magiskt att man ibland inte behöver säga någonting. Man behöver bara se på varandra."
Men jobbet är inte alltid enkelt. "Det kan vara skit, det är stressigt. Jag kan också få nog och tänka: ‘Ska det fortsätta så här vill jag inte vara kvar’. Men när jag funderar på varför jag ändå stannar, då vet jag svaret. När jag var sjukskriven och helt borta från jobbet insåg jag hur mycket jag saknade de äldre. Jag saknade mina kollegor. Jag ville tillbaka. Och det betyder ju att jag är på rätt ställe”, avslutar Hannele.
Elin Marksén, stödpedagog, Mo i Ranagatans servicebostad
Elin Marksén är snart färdigutbildad stödpedagog och har alltid älskat att träna. Att få kombinera det med sitt arbete på Mo i Ranagatans servicebostad är en av anledningarna till att hon trivs så bra. "Jag har alltid älskat att träna själv, så att få in det i jobbet är fantastiskt", säger hon.
"Jag har världens bästa jobb!"
Hennes roll handlar om att stötta brukarna i deras vardag, men också om att motivera dem att vara aktiva och våga utmana sig själva. "Många tror att våra brukare inte klarar så mycket, men de har en enorm kapacitet. De visar det varje vecka."
Varje torsdag är det Hjälteträning, en aktivitet som har betytt mycket för många av brukarna. "Det är brukarna själva som håller i passen. De bestämmer övningarna och visar hur de ska göras. Vi i personalen är där som stöd," berättar Elin.
Och träningen ger resultat. "Vi har en kille som har gått ner 30 kilo och som kör 50 kilo i knäböj. Man ser verkligen hur träningen påverkar honom, både fysiskt och mentalt."
Men det handlar inte bara om siffror. För Elin är det viktigaste att skapa en miljö där brukarna känner sig trygga, peppade och delaktiga. "Vi har en som först bara stod vid sidan och tittade på. Han vågade inte vara med. Men när han såg hur kul de andra hade, provade han till slut. Nu missar han aldrig ett pass och är en av dem som pushar andra att vara med."
Träningen har blivit en naturlig del av vardagen, något många ser fram emot. "Det är så roligt att se hur de stöttar varandra. Det är inte bara träning – det är en gemenskap," säger Elin. Att få vara med och se den här utvecklingen är det som gör jobbet så meningsfullt för henne. "Jag har världens bästa jobb!"
Hennes roll handlar om att stötta brukarna i deras vardag, men också om att motivera dem att vara aktiva och våga utmana sig själva. "Många tror att våra brukare inte klarar så mycket, men de har en enorm kapacitet. De visar det varje vecka."
Varje torsdag är det Hjälteträning, en aktivitet som har betytt mycket för många av brukarna. "Det är brukarna själva som håller i passen. De bestämmer övningarna och visar hur de ska göras. Vi i personalen är där som stöd," berättar Elin.
Och träningen ger resultat. "Vi har en kille som har gått ner 30 kilo och som kör 50 kilo i knäböj. Man ser verkligen hur träningen påverkar honom, både fysiskt och mentalt."
Men det handlar inte bara om siffror. För Elin är det viktigaste att skapa en miljö där brukarna känner sig trygga, peppade och delaktiga. "Vi har en som först bara stod vid sidan och tittade på. Han vågade inte vara med. Men när han såg hur kul de andra hade, provade han till slut. Nu missar han aldrig ett pass och är en av dem som pushar andra att vara med."
Träningen har blivit en naturlig del av vardagen, något många ser fram emot. "Det är så roligt att se hur de stöttar varandra. Det är inte bara träning – det är en gemenskap," säger Elin. Att få vara med och se den här utvecklingen är det som gör jobbet så meningsfullt för henne. "Jag har världens bästa jobb!"
Moharam Mirzai, vårdbiträde på vård- och omsorgsboendet Sunnanäng
När Moharam Mirzai började arbeta inom äldreomsorgen för nio år sedan var det med en tydlig drivkraft – att ta hand om människor. "Jag tycker om att hjälpa andra, det är därför jag valde det här jobbet," säger han.
"Det bästa med jobbet? Kollegorna, faktiskt."
Idag arbetar han som vårdbiträde på Sunnanäng, där han ansvarar för att ge omsorg och stöd till de äldre. För honom handlar jobbet inte bara om de praktiska uppgifterna, utan också om att skapa en trygg vardag och en bra relation med vårdtagarna. "Det står i genomförandeplanen hur varje person vill ha sin dag. Man måste läsa den innan man går in, så man vet vad de behöver hjälp med, vad de tycker om att äta och hur de vill ha det".
Men det är inte bara omsorgen om de äldre som gör jobbet meningsfullt. För Moharam är kollegorna en stor del av arbetsglädjen. "Det bästa med jobbet? Kollegorna, faktiskt. Om man har bra kollegor och vi samarbetar bra, då går allt lättare. Det är viktigt att vi stöttar varandra," säger han.
Det är också de små stunderna i vardagen som betyder mest. "Att se någon bli glad, att veta att man har gjort skillnad i deras dag – det är det viktigaste." När bilderna nu ställs ut hoppas han att fler ska få en inblick i vad arbetet innebär. "Folk förstår nog inte alltid hur mycket arbete som ligger bakom. Jag hoppas att de ser hur viktigt det här jobbet är", avslutar Moharam Mirzai.
Idag arbetar han som vårdbiträde på Sunnanäng, där han ansvarar för att ge omsorg och stöd till de äldre. För honom handlar jobbet inte bara om de praktiska uppgifterna, utan också om att skapa en trygg vardag och en bra relation med vårdtagarna. "Det står i genomförandeplanen hur varje person vill ha sin dag. Man måste läsa den innan man går in, så man vet vad de behöver hjälp med, vad de tycker om att äta och hur de vill ha det".
Men det är inte bara omsorgen om de äldre som gör jobbet meningsfullt. För Moharam är kollegorna en stor del av arbetsglädjen. "Det bästa med jobbet? Kollegorna, faktiskt. Om man har bra kollegor och vi samarbetar bra, då går allt lättare. Det är viktigt att vi stöttar varandra," säger han.
Det är också de små stunderna i vardagen som betyder mest. "Att se någon bli glad, att veta att man har gjort skillnad i deras dag – det är det viktigaste." När bilderna nu ställs ut hoppas han att fler ska få en inblick i vad arbetet innebär. "Folk förstår nog inte alltid hur mycket arbete som ligger bakom. Jag hoppas att de ser hur viktigt det här jobbet är", avslutar Moharam Mirzai.
Frida Malmin, undersköterska på Skellefteå korttidscentra
Frida Malmin visste tidigt att hon ville arbeta med människor. När hon gjorde praktik på Skellefteå korttidscentra behövde hon bara ett par dagar för att bestämma sig. "På min tredje dag gick jag till chefen och sa att jag ville jobba här. Det säger ganska mycket," säger hon och ler.
"Det bästa är när någon kommer in på bår och går ut härifrån själv"
På korttidscentret vårdas personer som skrivits ut från sjukhuset men ännu inte är redo att komma hem. Många har genomgått operationer eller varit svårt sjuka och behöver stöd för att återhämta sig. "Det bästa är när någon kommer in på bår och går ut härifrån själv. Det händer inte ofta, men när det gör det känns det otroligt fint."
Men alla blir inte bättre. Korttidscentret tar också emot patienter i livets slutskede, och för Frida har det blivit en viktig del av arbetet. "Vi tar inte bara hand om dem, vi tar hand om de anhöriga också. De ska leva vidare och minnas den sista tiden på ett bra sätt." Att vara närvarande och skapa trygghet är avgörande.
Arbetsdagarna är oförutsägbara och Frida beskriver hur situationer snabbt kan skifta. "Det kan vara en som ligger och dör i ett rum, en annan som är halvpsykotisk i nästa och en tredje som är förvirrad. Man måste vara flexibel och kunna växla mellan att vara lugn och inkännande till att snabbt hantera något akut."
Trots allt hon möter i sitt jobb, känner hon aldrig att hon valt fel. "Det är tungt ibland, men det är också så meningsfullt. Man blir påmind om varför man gör det här, varje dag."
För Frida handlar jobbet om att finnas där – oavsett om det är för någon som tar sina första steg tillbaka eller för någon som tar sina sista andetag.
På korttidscentret vårdas personer som skrivits ut från sjukhuset men ännu inte är redo att komma hem. Många har genomgått operationer eller varit svårt sjuka och behöver stöd för att återhämta sig. "Det bästa är när någon kommer in på bår och går ut härifrån själv. Det händer inte ofta, men när det gör det känns det otroligt fint."
Men alla blir inte bättre. Korttidscentret tar också emot patienter i livets slutskede, och för Frida har det blivit en viktig del av arbetet. "Vi tar inte bara hand om dem, vi tar hand om de anhöriga också. De ska leva vidare och minnas den sista tiden på ett bra sätt." Att vara närvarande och skapa trygghet är avgörande.
Arbetsdagarna är oförutsägbara och Frida beskriver hur situationer snabbt kan skifta. "Det kan vara en som ligger och dör i ett rum, en annan som är halvpsykotisk i nästa och en tredje som är förvirrad. Man måste vara flexibel och kunna växla mellan att vara lugn och inkännande till att snabbt hantera något akut."
Trots allt hon möter i sitt jobb, känner hon aldrig att hon valt fel. "Det är tungt ibland, men det är också så meningsfullt. Man blir påmind om varför man gör det här, varje dag."
För Frida handlar jobbet om att finnas där – oavsett om det är för någon som tar sina första steg tillbaka eller för någon som tar sina sista andetag.
