Det blev inte som planerat. Testerna som skulle göras på särskilt boende fick flyttas till ett labb. Ändå har Skellefteå kommuns projekt FraViVo lett till viktiga lärdomar om att arbeta med sensorer inom Vård och omsorg.
– Vi tror och hoppas att det vi lärt oss kan hjälpa andra kommuner, säger Emmy Hedström Kuosmonen, projektledare.
Skellefteå kommun har de senaste åren genomfört flera projekt där man undersökt hur uppkopplade enheter kan användas för att skapa större trygghet och självständighet inom Vård och omsorg. FraViVo är det senaste projektet i raden, där man ville undersöka hur sensorer kan användas inom särskilt boende. Projektgruppen hade samlat in samtycke från individer på ett särskilt boende i Skellefteå där projektet skulle utföras. Tanken var att samla in en stor mängd data under en längre tid. Det handlar om att kartlägga livsmönster hos de äldre för att exempelvis förebygga fall.
Men så blev det inte.
– Vi insåg att det inte var tillräckligt säkert och att tekniken vi ville använda var mer av en kamera än en sensor. Det gjorde att vi hamnade under kamerabevakningslagen, vilket ställer betydligt högre juridiska krav, säger Emmy Hedström Kuosmonen.
Tekniken fick i stället testas och utvärderas i en avgränsad labbmiljö hos Luleå tekniska universitet.
– Det kändes trist att vi inte kunde göra det som var tänkt, men nu när jag utvärderar projektet känner jag mig stolt ändå. För vi har kommit fram till mycket, säger hon.
I labbet valde man att jobba med en annan typ av sensor, som bygger på radarteknik snarare än att spela in bilder.
– Vi ville se om den mindre integritetskränkande sensorn som inte samlar in en bild kunde ge oss en liknande förklaringsgrad om en persons beteendemönster, säger Emmy.
Christer Åhlund är professor i distribuerade datorsystem på Luleå tekniska universitet. Han har varit med och lett den tekniska forskningen i projektet, tillsammans med tre kollegor från LTU. Han berättar att lärdomen blev att radarsensorn skapar förutsättningar för att förstå en individs beteendemönster.
– Vi har fått ett bra utfall där vi ser att teknologin kan användas att identifiera aktiviteter och händelser i hemmet.
Rekommendationen från projektgruppen är att använda så lite integritetskränkande teknik som möjligt.
– Vi skulle absolut rekommendera den här radartekniken, och om möjligt helt undvika teknik som klassas som en kamera, säger Emmy.
Joo Chan Kim postdoktor vid LTU, Zahra Khais Shahid, postdoktor vid LTU och Data scientist Skellefteå kommun, Christer Åhlund, professor i distribuerade datorsystem vid LTU, Emmy Hedström Kuosmonen, projektledare Support och lokaler, och Gunilla Strandberg, professor emerita vid Umeå universitet.
En annan viktig fråga i projektet har handlat om vilken rättslig grund en kommun kan använda för att arbeta med sensorer. Lärdomen är att det rent juridiskt inte räcker med samtycke eftersom detta kan återkallas när som helst.
– Vår rekommendation är att säkerställa att man har en annan rättslig grund, vilket för oss kommuner kan vara myndighetsutövning. Dock bör man samla in samtycke som ett komplement från ett etiskt perspektiv, säger Emmy.
Gunilla Strandberg är professor emerita vid Umeå universitet, institutionen för omvårdnad. Hennes roll i projektet har varit att fokusera på den mänskliga aspekten – hur de äldre själva och personalen upplever tekniken.
– Det är fantastiskt viktigt. Det ska inte vara ”storebror ser dig”. Man ska själv få bestämma vad man vill ha ut av tekniken, säger Gunilla.
För henne kan värdet av tekniken egentligen sammanfattas med ett enda ord: Trygghet.
– De äldre har en stor rädsla för att ramla. Det spelar ingen roll om man bor hemma eller på boende. De vill inte bli liggande utan att bli upptäckta, säger hon.
Christer Åhlund är övertygad om att tekniken kommer att behövas.
– Om vi ser till samhällets behov med en åldrande befolkning så är det ett måste. Annars kommer inte våra system att fungera. Nu ser vi att det finns teknologi som möjliggör det här. Men det handlar också om att förändra sitt arbetssätt. Och det är inte gjort över en natt. Så det behövs också insatser för att integrera tekniken i befintlig verksamhet, säger han.
Så när kan Skellefteå och andra kommuner börja använda sig av den här typen av radarsensorer på särskilda boenden och i hemtjänst? Ganska snart, hoppas Emmy och Gunilla.
– Jag tycker att vi har kommit långt med att veta var vi behöver lägga vårt fokus framöver för att nå ett breddinförande och vilken teknik som är möjlig att använda utifrån de äldres behov och säkerhet, säger Emmy Hedström Kuosmonen.
Gunilla Strandberg är också positiv till framtiden.
– Man kanske kan börja i liten skala och utveckla det. Många vill kunna bo kvar hemma. Samhället vill att vi ska bo kvar hemma. Vi kommer ha många fler äldre. Då måste vi hitta på sätt för människor att leva, bo och ha det bra. Tekniken kommer aldrig att ersätta människor, men kan hjälpa människorna som ska vårda. Det är helt enkelt ett verktyg för personalen, inte något som ska ersätta personalen, säger hon.