Konsten att bli en del av hockeykulturen

Du har möjligtvis noterat det: Skellefteå är en plats där kärleken till hockeyn, och då i synnerhet Skellefteå AIK, är stor. Men vad är grejen? Vi lät krönikören och kulturskribenten Per Strömbro, norra Sveriges potentiellt minst sportintresserade individ, infiltrera en match i sökandet efter svar.

Det känns lite motig, jag ska erkänna det. Det är en fredagskväll i slutet av augusti och närmare 20 plusgrader utomhus. Instinkten att gå in i en sval ishall vill inte riktigt infinna sig. Andra på plats utanför Skellefteå Kraft arena verkar desto mer angelägna. Majoriteten av de närmare 5 000 personerna här har svartgula over size-tröjor i Skellefteå AIK:s hemmamatchmanér och marscherar upprymt in.

Jag känner mig lite exponerad i mina vardagskläder. Det är som att alla vet om att festen är en maskerad men glömt bort att berätta det för mig. Två minuter senare genomsöker jag desperat supportershoppen i jakt efter det minst anskrämliga föremålet för att visa var mina sympatier ligger. 200 spänn för en halsduk?! Absolut. Det ligger trots allt i samma nivå som en band-t-shirt. Jag köper den. Nu vilar den över nacken och det känns lustigt nog med ens som om jag har en uniform på mig och att jag smälter in. Förvandlingen har inletts.

Jag har fått berättat för mig att om jag verkligen vill uppleva essensen av en hockeymatch ska jag gå på ett möte mellan Skellefteå AIK och Björklöven. Trots att de inte spelat i samma liga på 16 år är rivaliteten total. Det är känt i hela landet. Ikväll möts de i en träningsmatch.

Det är en halvtimma till nedsläpp. Jag slår mig ner och väntar vid ett bord i ”Guldbaren”. Det dröjer inte länge förrän en äldre herre frågar om han får sätta sig intill. Javisst! Han börjar genast prata om den senaste veckans stora snackis inom Hockeysverige. Skellefteå AIK presenterade på måndagen ett nyförvärv. Det var tydligen kontroversiellt då det snart visade sig att spelarens påstådda försök att frigöra sig från kontraktet med den ryska klubb han ofrivilligt var en del av inte var så helhjärtade. Två dagar senare stod det klart att spelaren inte ansluter till Skellefteå trots allt. Att AIK:s ledning blivit förda bakom ljuset råder det ingen tvekan om i min bordsgrannes värld. Men det är vatten under bron nu, även om historieböckerna mycket väl en dag kan konstatera att få AIK-spelare gjort så stort avtryck i föreningen utan att ha satt sin fot i Skellefteå. Nåväl.

Mannen har haft samma sittplats i 33 år och sett alla matcher, bortsett från ett fåtal när han varit sjuk eller bortrest. Han skulle inte drömma om att missa en match mot Björklöven, även om det bara är en träningsmatch som i officiella sammanhang saknar betydelse. För majoriteten av besökarna här har den all betydelse. Heder är inget att ta lätt på och det kan knappast finnas en värre förnedring än att låta Björklöven, också kända som ”lillebror” eller ”Röbäckstattare”, vinna.

Någon säger att Björklöven är lite grann som barnkören på skolavslutningen – modiga som står inför en publik men de kan ingenting om artisteri.

Jag kan inte avgöra det. Jag ser en massa überpeppade män i två lag som med adrenalinfylld blick gör allt för att få kontrollen över en bit gummi. Däremot kan jag konstatera att Björklöven kan ett och annat om att göra mål. Redan efter 1,5 minuter i första perioden kommer det första. Det andra en kort stund senare. Men hemmapubliken med supporterklubben North Power i spetsen tappar inte modet. ”AIK, visa hjärta, kom igen och krossa Löven”, skanderar de oavbrutet sju minuter i sträck (jag räknade). Om mina källor stämmer lär de köra i princip samma ramsa om Löven under möten med Luleå Hockey för att markera att de verkliga derbyna sker mot Umeålaget. Jag kan inte komma ifrån en känsla av att det någonstans sker av kärlek, det är bara det att det yttrar sig på ett lite ovanligt sätt.

Som på en given signal lämnar stora delar av publiken sina platser två minuter innan periodvilan. Det väcker min journalistiska nyfikenhet och jag följer efter. Snart står jag i ”ölhålet”. Det är tydligen en inte obetydande del av matchupplevelsen för många att tränga sig fram till baren och ohälsosamt snabbt svepa en öl innan nästa period tar vid.

För en människa med lätt bacill- och beröringsskräck blir det en stunds ofrivillig KBT-terapi, men efteråt börjar jag nästan känna mig som en i gänget och när andra period startar är jag avslappnad. Jag kan koncentrera mig på att följa spelet snarare än vad människor runtomkring mig gör. Det finns egentligen bara ett problem: Till skillnad från matcher jag sett på tv finns här inga (sansade) kommentatorer. Det är emellertid lätt att förstå när Löven och/eller domarna gör någonting fel. Ett par tusen Skellefteåsupportrar protesterar högljutt.

Till en början försöker jag förstå exakt vad, om någonting, som är regelvidrigt, men jag ger upp. Jag kan spelet för dåligt än så länge. Istället ger jag efter och börjar också att gorma. Först mest för syns skull men sakta känner jag hur allt rationellt tänkande, allt som jag upplevt som anständigt beteende från min sida liksom rinner ur mig och jag genomgår en förvandling till ett annat väsen, något typ av flockdjur. Och när AIK reducerar, kvitterar och går förbi är det som om jag hjälpt till.

Men Björklöven håller jämna steg och efter tre perioder väntar sudden death i ett tre mot tre-spel. Till och med jag förstår att det är något av ett lotteri. Det tar inte länge förrän Skellefteå AIK sätter det avgörande målet och avgår med hedern i behåll.

Det gör mig glad. Delvis för att det verkligen känns som att det är vår seger som vi har kämpat för. Men mest ändå för min nyfunna vän som fick en bra start på sin 33:e säsong på samma sittplats.