Flytta hit

Ny räls avslöjar spår från förr

Om några år korsar Norrbotniabanans räls skogar och myrar i Skellefteå kommun. Men vad döljer sig längs sträckan? Vilka mänskliga aktiviteter har pågått där genom tiderna? Innan en ny räls läggs måste gamla spår undersökas.

Therese Hellqvist och Olof Östlund kliver med vana steg över stubbar och gropar som skogsmaskiner lämnat efter sig på ett kalhygge norr om Ersmark. Utrustade med avancerade digitala kartor i mobilen, och en jordsond som fungerar som både en käpp och ett verktyg för att ta jordprover, rör de sig mot naturliga höjder i terrängen. Duon arbetar som arkeologer på Skellefteå museum men just nu är de ute på uppdrag av länsstyrelsen. De genomför en utredning där de inventerar den tänkta korridoren för Norrbotniabanans framfart. Therese och Olof har fått sträckan mellan Medle och Ersmark på sin lott och traskar mödosamt fram i mer eller mindre svårgenomtränglig vegetation i jakt på spår efter mänsklig aktivitet.

– Det handlar om att se både långt och kort. Man tittar ut över landskapet och funderar var människor kan ha bott för tusentals år sedan, säger Olof när han nått höjden och ser sig omkring. Han föreställer sig tidigare eror. Inlandsisens tillbakadragande, kustlinjens förflyttning österut.

– Var kan det ha gått in en havsvik eller funnits vattendrag i närheten? Ser jag någonting i omgivningen som kan vara en fornlämning, som en anläggning som sticker upp? Och tittar jag ännu närmare, kanske i en markberedningsfåra, kan jag då se någonting där? Något kvartsavslag eller skärvsten som kan skvallra om att någon tillverkat redskap här, säger Olof.

Det är lätt att drömma sig bort.

– Jag tror alla arkeologer dras till tjusningen att man aldrig säkert kan veta vad man ska hitta och nyfikenheten att förstå sin forntid, det förflutna. Att lägga pusslet. Få svar på vad, hur och kanske varför. Att för en kort sekund få vandra i forntida människans fotspår. Det skapar en viss samhörighet och mervärde, säger Therese.

Hela sträckan har fornminnesinventerats tidigare, men det är alltid någonting som missats och ny information eller kunskap kan ha tillkommit. Det, i kombination med tips från allmänheten men även ortsnamn, gör att arkeologerna har en ganska god aning om vart de ska rikta sitt fokus.

– Vi lär oss ju mer om fornlämningar. Sånt man inte kände till på 1970-talet vet vi nu och kan se saker med nya ögon, säger Olof.

Han är ett levande exempel på det. Förr utgick arkeologkretsar i södra Sverige från att norra Sverige var obebott under forntiden och att de första människorna invandrade söderifrån. Tack vare fyndet av en bosättning utanför Pajala som Olof var med och gjorde, lyckades man visa att det funnits människor i trakten redan för över 10 000 år sedan och att de sannolikt invandrade från väster och norr. Det fick till följd att hela historien om när och hur Sverige befolkades fick skrivas om. Och för Olof blev det något av en nisch att specialisera sig på de första invånarna i norr.

Ett fynd som det ovan är ytterst ovanligt. Det arkeologerna i regel kan förvänta sig att hitta i våra trakter är gravrösen, stensättningar, fångstgropar, boplatser av brons-, sten- och järnålderskaraktär, kanske en och annan husgrund från medeltiden.

– Som arkeolog här blir man expert på norra Sveriges forntid och vad man själv är extra intresserad av: en viss tidsperiod eller företeelse – som hällbilder, jakt och fångst. Oftast blir det nog en kombination av båda, säger Therese.

Den två veckor långa inventeringen har gett fyra konkreta fynd: Två boplatser av stenålderskaraktär, ett vindskydd efter samisk konstruktion uppbyggt av stenar – gissningsvis från efter 1500-talet – men även en stentäkt som är intressant.

– Den måste vi följa upp för att datera. Det kan vara ett brott för fältspat och då är det modernt, men det kan också vara en täkt för kvarts och då är det från stenåldern, säger Olof och förklarar att definitionen för fornlämningar är att de ska vara lämningar efter människors verksamhet under forna tider, de ska ha tillkommit genom äldre tiders bruk och vara varaktigt övergivna. De ska också ha tillkommit före 1850.

Vad är drömfyndet då?

– Det är nog inte guldskatten som många nog skulle tro, utan snarare något som ger ny kunskap, som skriver ny historia. Om det så är en bostad, enskilda fynd eller något så enkelt som en skräphög, säger Therese.

Fler fynd lär följa i ett Skellefteå i kraftig expansion. Arkeologerna här har aldrig haft så mycket att göra som nu. Men varför är det viktigt att lägga ner tid, möda och resurser på sånt som är begravet sedan länge?

– Arkeologin arbetar för att vårda, undersöka och förmedla forntiden till nutiden. För att veta vart vi är på väg, behöver vi veta var vi har varit. Annars blir vi historielösa. Det tror jag inte är bra för någon grupp, samhälle eller civilisation, säger Therese.

Sidinformation

Senast uppdaterad:
18 december 2023